Klicka på text- och bildrutan för att läsa artikeln på Svenska Dagbladets sajt.
Ur Tove Lifvendahls text i Svenska Dagbladet:
Ett halvår senare lade Försvarshögskolan fram en rapport över den salafistiska miljön i Sverige. Den korta sammanfattningen: Antalet våldsbejakande islamister i Sverige har tiodubblats på tio år. Från 200 till 2000. Ja, det är en försvinnande liten del av befolkningen. Men en enda person kan, som det återkommande visar sig, tillfoga enorm skada.
Att kalla det svenska tillväxtundret av våldsbejakande fanatiker för politiskt vanstyre är därför för snällt sagt. En ensam galning kan dyka upp var som helst. Men den systematiska ökningen av detta hot går inte att bortförklara. Och till skillnad från pågående pandemibekämpning går det inte att ha en öppen och prövande inställning till ”den svenska mjuka linjen”. Den skadade oss svårt, har blottat oss för dödliga risker i onödan, och fem människor finns sedan 2017 inte längre.
Kommentar: Och det finns dessutom ett, för staten Sverige och dess myndigheter, okänt antal helt okända människor från många länder utanför Europa, som befinner sig här. Staten har, som det i vardagligt tal heter, ”noll koll” på vilka som vistas här, varför de är här och vad de sysslar med för att försörja sig och kunna vistas här utanför samhället. Det torde alltså finnas ett mycket stort antal människor som aldrig ens registrerat sig här. Polisen uppskattade vid något tillfälle, efter den enorma asylsökarinströmningen 2015, att det kunde röra sig om så många som 100.000 personer som passade på att vandra in och leva svart och på brott i Sverige.
Till det kommer mängder av människor som fått avslag på sina asylansökningar och som struntat i svenska myndighetsbeslut, vägrat lämna landet och som därmed också ingår i det stora antalet personer som vistas här illegalt.
Bland annat är det många afghanska män som vistas här utan asylskäl och som Miljöpartiet – och som jag förstått det, Vänsterpartiet – nu kämpar hårt för ska få stanna här trots att ett oändligt antal skattemiljarder redan lagts på dessa män. Män som det skapats egna, ytterst hårt kritiserade specialregler för, så som Nya gymnasielagen, som kunde genomföras enbart på grund av Centerpartiets röster som var avgörande. Miljöpartiet vill nu att det ska skapas ytterligare specialregler för dem och att Sverige ska strunta i att just dessa afghaner, varav nära nog 100 procent inte har kunnat styrka vare sig identitet, sin nationalitet (som kan vara afghansk eller pakistansk eller något annat) eller sitt hemland (Afghanistan? Pakistan? Iran? Något annat land?) inte har asylskäl.
Klicka på rutan (felskrivningen är SR:s, inte min) för att lyssna på inslaget på SR P1:s sajt.
I det här inslaget kan man lyssna på en debatt mellan Rasmus Ling, migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet och Maria Malmer Stenegard, migrationspolitisk talesperson för Moderaterna, där Ling framför att Miljöpartiet vill ge dessa män ”amnesti”. Helt utan någon som helst laglig eller annan substantiell grund.
Läs också:
• En migga: “Det torde inte vara en särskilt kvalificerad gissning att det nu är detta ‘Skuggsverige’ som träder fram.” – 6 april 2020. Ur texten:
Vad händer när/om ännu fler av dessa invånare i “Skuggsverige” börjar söka asyl, än de som gjort det i mars? Hur ska den eventuella anhopningen av ansökningar, som i många fall kommer att vara uppenbart ogrundade, hanteras? Dyra asylprocesser, boende, dagpenning, sjukvård, utbildning – det blir enorma kostnader. Hur långt sträcker sig Sveriges i sin syn på “rätten att söka asyl” som något av det nästan mest heliga man kan tänka sig? Kommer svenskarna satt acceptera att fortsätta att skattebekosta det svenska migrationshaveriet?