Dag efter dag slår kvällstidningarna upp helsidor, om en numera namngiven s.k. tv-stjärna som köpt narkotika, knarkat och åkt fast (vad har hon gjort som gör att hon kan kallas ”stjärna”?). Rubrikerna lyder bland annat: Därför tog jag kokain, och På en natt blev jag av med allt: Min kille, alla jobb och alla mkina planer. Hennes helt ointressanta dagboksanteckningar publiceras och tar upp en massa utrymme i tidningarna, utrymme som kunde användas till viktiga nyheter och samhällsfrågor!

Den här kvinnan är 28 år gammal, inget barn och ingen okunnig tonåring. Det är inte ett dugg synd om henne för att hon har åkt fast, ställts inför rätta och dömts till tre månaders fängelse. Hon har köpt och använt narkotika vilket är olagligt och det vet en 28-åring mycket väl. Och hade hon inte åkt fast så hade hon fortsatt bryta mot lagen. Men konsekvenserna av sitt handlande är hon inte särskilt intresserad av att ta…

Tidningar ger en massa plats åt kvinnans åsikter om att hon borde få fotboja (varför?) och att hon ”straffas hårdare än killarna”. Allmänheten informeras om det stora och viktiga i att den här kokainsniffande s.k. tv-stjärnan överväger att skriva en bok. Jaha. Och? Vem menar idningarna ska bry sig om det?

Att skriva en bok tycks förresten vara allas recept mot allt nuförtiden; alla möjliga och omöjliga människor skriver böcker. Vare sig de kan skriva eller inte och vare sig de har något vettigt att berätta eller inte. Den narkotikabrottsdömda kvinnan tycks tro att ”skriva en bok”, det är vad man ska göra när man, mycket medvetet och under lång tid, brutit mot lagen. Hon tror att hon på något bakvänt sätt är ett föredöme (!!?!) för andra (vilka?) och säger: ”Jag vill använda mina erfarenheter för att få andra att inse hur det kan vara”. Men Herre Gud, kan inte någon hjälpa den här unga kvinnan att fokusera på det som ligger framför henne, att få henne att inse vad hon har gjort, att landa i verkligheten, att sluta leva i det blå och att ta sitt straff för de brott hon begått? I stället för att valsa omkring i medierna. Och kan tidningarna sluta använda sitt begränsade utrymme till att rapportera om – och ge en plattform åt – knarkare?