Brittisk expert på extremism: ”Det finns ingenting som hindrar en 26-årig IS-krigare från att komma hit, påstå att han är 17 år och hävda att han ska få asyl.”

Klicka på textrutan för att läsa hela artikeln.

Alltså:

En expert på extremism berättade för mig: ”Det finns ingenting som hindrar en 26-årig IS-krigare från att komma hit, påstå att han är 17 år och hävda att han ska ges asyl.”

Men detta gäller givetvis inte Sverige… Hit kommer ”barn” som vill bygga Sverige starkt och lära oss dari så att vi kan integrera oss till dem. Att 83 procent av dem som Rättsmedicinalverket hittills har åldersbedömt är vuxna är givetvis fel, #vistårinteut och andra med liknande märklig agenda vet självklart mycket bättre än ett Rättsmedicinalverk och dess experter och läkare.
OBS! Satir.

I reportaget i The Spectator kan man också läsa:

Exakt samma historier berättas av familjehemsföräldar i Sverige. Redan den 17 september 2012, för mer än fem år sedan återgav jag här på bloggen vad en arg och frustrerad familjehemsförälder berättade under rubriken Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män. Ur texten:

Jag är sedan ett antal år familjehem för bland annat ensamkommande flyktingbarn, främst från Afghanistan. De kommer dock inte direkt från Afghanistan, utan från Iran, alla vid olika tillfällen.

Samtliga har berättat i princip samma historia om varför de kom till Sverige: en väpnad attack genomfördes mot deras by eller hem i Afghanistan, familjen skingrades och ingen vet vart de andra tog vägen. En snäll kompis eller avlägsen släkting till den döda fadern eller familjen hjälpte dem, tog dem till Iran och betalade resan till Sverige. Historien om vilken resa de har gjort, vad som hände på resan lyder alltid:

att de plötsligt befann sig i Sverige, att fadern är död, att de inte har någon kontakt med varken mamma, syskon eller andra släktingar, att de inte vet när de är födda men att mamma någon gång råkade säga till dem att de var 14 år, att de aldrig har gått i skolan och att de kommer från en viss del av Afghanistan där väpnad konflikt råder.

Givetvis finns inga ID-handlingar eller pass. Inte heller telefonnummer eller adress till mamma, mobilen tappades alltid i vattnet mellan Turkiet och Grekland eller liknande. Inte någon har kommit ihåg några telefonnummer. De dyker alltid upp i samband med att de erhåller PUT och någon snäll kompis eller landsman plötsligt hittar och ger dem numret hem till mamma.

Själva biljetten till Sverige kan kosta olika mycket men det verkar som om runt 50.000-100.000 kr är vanligt. De som verkligen är yngre (under 18 år)  kommer sällan ensamma, de har oftast en äldre följeslagare med sig, antingen en släkting, vän till familjen eller förälder. Dessa brukar dyka upp efter PUT, företrädesvis i någon annan svensk stad. Ofta har familjen lånat hela eller delar av summan i olika omgångar och de måste givetvis återbetalas.

Och vidare ur familjehemsförälderns berättelse:

Alla ungdomar utan undantag är väl insatta i vad de kan kräva och de kräver det också. Och mer därtill. Överenskommelser om storleken på  månadspengen och vad den ska räcka till hålls aldrig och det är ständigt stora konflikter om ungdomarnas pengar. De vill omgående ha dator, iPhone, gymkort, märkeskläder, dyra parfymer, nya möbler, fordon, körkort och så vidare. Självklart ska familjehemmet eller någon annan betala, för de måste ju skicka alla sina pengar hem till sin sjuka mamma. Det är en ständig källa till diskussioner och det tar aldrig slut. Alla beslut som går emot den unge mottas med irritation, aggressivitet, hot om självmord eller andra uttryck för desperation när den unge inte får sin vilja igenom. Ofta demonstrerar den unge sitt missnöje efter ett negativt beslut om mer pengar genom att smutsa ner, ha sönder saker, inte spola efter sig på toaletten, strunta i alla gemensamma trivselregler, skrika högt, spela hög musik nattetid och så vidare. Allt med hänvisning till att ”jag mår så dåligt så jag måste ha mer pengar”.

Ur artikeln i The Spectator igen:

Som en migrationstjänsteman på en livligt trafikerad flygplats i England, med 20 års erfarenhet av asylsökande barn förklarade:

– 90 procent av dem är inte föräldralösa. Att de kommer hit är väl planerat. Deras familje har betalat smugglare för att ta dem hit. Avsikten är att familjerna snabbt ska följa efter. Det här är penningstarka unga människor. De flesta. De flyr inte för sina liv.

Med andra ord: de är ekonomiska migranter och inte berättigade till asyl.

– I många år nu så har vi fått hit vuxna pakistanier som påstår att de är afghanska tonåringar. De säger att de är 13 eller 14 år gamla, men de är helt klart över 20 år, välutvecklade och med stark ansiktsbehåring.

Och längre in i artikeln i The Spectator:

Trots att de utgör en säkerhetsrisk är det få myndighetspersoner som är villiga att tackla problemet. När en konservativ riksdagsledamot föreslog att man skulle kontrollera de asylsökandes ålder genom tand- eller handröntgen anklagades han för att ”förbrottsligas” flyktingar. Ruth Allen, chef för British Association of Social Workers, sa att medicinska tester kunde vara ”mycket påträngande och traumatiserande”.

När Norge insisterade på undersökningar genom tandröntgen av anländande asylsökande ”barn”, upptäckte de att 9 av 10 de facto var över 18 år.

Paul Chadwick vid Croydon borough council (ungefär ”kommunstyrelse”) har varnat House of Lords Committee förra året för sexuellt utnyttjande i skolor av vuxna som påstår sig vara barn. En anställd vid ett hem för vård av barn (ung som HVB) berättar att hälften av de boende där är ensamkommande asylsökande minderåriga. Hon uppskattar att fler än hälften av dessa sylsökande inte är barn utan över 20 år gamla.

– De kan vara mycket skrämmande, säger hon. De är aggressiva och har attitydproblem. Många har ingen respekt för kvinnor på grund av sin kultur. Ingen uppmärksammar vilken risk de utgör, inte bara för personalen utan för de andra (verkliga) barnen på hemmet. Eftersom de är äldre har de stort inflytande över de yngre som är mycket sårbara. De introducerar barnen till alkohol och leder dem in i  kriminalitet såsom gaturån. Det är ett allvarligt problem som de ansvariga inte tacklar.

Och det finns en annan aspekt. Våra mest sårbara barn tävlar med dessa asylsökande unga människorna om ett begränsat antal familjehem, ett begränsat antal platser på HVB och – framför allt – om en begränsad summa pengar.

En socialarbetare förklarar vilka som är förlorarna och säger att systemet har ”flyttat” från att ge service till de brittiska barnen i vården:

– I stället hanterar vi problem som rör unga asylsökande – deras legala status, deras besök hos migratinsmyndigheten osv.

Hon fortsatte argt:

– Och detta sker på bekostnad av våra egna 16, 17-åringar som behöver mycket stöd men inte får det.

Vidare berättas detsamma som berättats här på bloggen och av andra också i Sverige (liksom det mesta av vad som framkommer i artikeln):

De pengar som familjerna investerat innebär att en majoritet av de unga migranterna – som flera sociala inrättningar bekräftar – ”är mycket motiverade och ser detta som en chans och klarar sig bra. De flesta kommer från en medelklass, de är män och de förväntar sig att få studera vid ett universitet”.

Vilken kontrast till dem som inte får vård, som jag intervjuade. Trevon var tio år när han kom hem för att hitta sin narkotikaberoende mamma hängande död i köket. De här barnens liv är desperata. Men det är nästan omöjligt för dem att få hjälp.

Och för snart fyra år sedan berättades följande under rubriken En anställd vid ett boende för ensamkommande ”barn”: ”Ett antal killar som på pappret är 16 år, har kommit till mig för att få hjälp med att köpa medel på apoteket för att motverka deras åldershåravfall.”:

När jag började jobba med detta i mitten på 2000-talet var det högst en fjärdedel som man verkligen tyckte sig kunna ifrågasätta åldern på, bara med en snabb blick. Idag däremot är det en klar majoritet av ”barnen” som uppenbart är över 18 år. Det man talar om i min bransch och på de boenden jag har kontakt med i tjänsten, är att de som är under 18 år hör till undantagen.

Och:

Instruktionerna till personalen som jobbar med dessa klienter är att vi ska förklara för dem att regelverket för barn är vad som gäller eftersom de sagt sig vara minderåriga. Det kan t.ex. gälla att man måste vara hemma ett visst klockslag på kvällen. Dock ska vi som personal av praktiska skäl inte behandla dem som barn/tonåringar när vi kommunicerar, eftersom det helt enkelt blir provocerande för en 20-30-åring att bli behandlad som ett barn. Det kan skapa konflikter som vi ska undvika.

30-åring? tänker du som läser detta. Ja, det finns ett flertal fall i mitt minne där vi sett att den asylsökande varit närmare 40 och där övriga boende också antytt detta till personalen (inte av lojalitet med personalen men för att de ville ha bort en person som styrde och ställde, och liknande skäl). Vid alla fall utom ett har personerna, som varit kring dubbelt så gamla som de påstått sig vara, ändå fått bo kvar i över ett halvår trots detta. HVB-hemmen är livrädda för att förlora både intäkter såväl som förtroendet hos gode män etc, och håller därför tyst.

Allt detta har varit känt i åratal (i mer än ett decennium…) men ändå fortsätter farsen med oförminskad styrka, eller snarare i kraftigt ökad styrka med tank på hur många män som kommit hit 2015 och senare och sagt sig vara barn..

Från att jag har varit ganska ensam om att ge röst åt miggor, familjehemsföräldrar och HVB-personal genom åren, är det idag ganska många som skriver och pratar om detta. Gemensamt för de flesta av oss är den stora frågan som ingen av oss finner något hållbart svar på. Nämligen

VARFÖR?

Varför spelar Sverige med i den här kolsvarta, fullständigt absurda och definitivt lagvidriga fars? Varför?

Och hur ska vi få stopp på det här gravt sjuka beteendet som pågår i Sverige, detta att man låtsas att vuxna män från fjärran länder, män utan någon som helst anknytning till Sverige eller rätt att vistas här, behandlas som barn och kostar skattebetalarna minst 1,5 miljoner kronor i genomsnitt per person i åratal? Att en del av dem också begår grova brott här; vistas olagligt i landet; befinner sig i grundskolor och på gymnasier där de som vuxna (dessutom utan uppehållstillstånd) inte har någon som helst rätt att befinna sig samt upptar platser inom BUP, Barn – och Ungdomspsykiatri, och på boenden där skattebetalarnas barn kommer i sista hand?

VARFÖR?

Någon som har ett svar på detta får gärna skriva och berätta och beskriva hur det kan vara möjligt att man i ett land som kallar sig demokrati och rättsstat kan tillåta dessa bedrägerier och till och med tvinga hårt arbetande människor och fattiga pensionärer att bekosta olagligheterna.