Staffan Wigelius, fotograf, översättare och skribent, är baserad i Stockholm men har finlandssvensk bakgrund. Han har arbetat som översättare på SVT. På Bonniers förlag har han gett ut några sedermera prisbelönta översättningar. På senare tid har han debuterat som konstnärlig fotograf med utställning i Dalarna.
Som fotograf och fri skribent arbetar Staffan Wigelius idag med ett par nya projekt, där ambitionen är ”att få ord och bild att samverka.”
Goda vänner till mig drabbades i vintras av ett inbrott.
Goda vänner till mig drabbades i vintras av inbrott. Det var på själva julaftonsmorgonen; i skenet från den tända granen rafsade tjuvarna åt sig värden för flera hundra tusen kronor. Familjen låg och sov, och tackade efteråt sin skapare för att ingen vaknade. För vad hade hänt då?
Andra i samma område drabbades på liknande sätt. Det rörde sig om en samordnad och effektiv stöldturné som pågick i några veckor. I flera fall tog sig tjuvarna in i fullt dagsljus. Detta trots att människor var i rörelse och kunde se dem.
Vid ett tillfälle var tillvägagångssättet särskilt kallblodigt. Sent en lördagskväll tog man sig upp på en altan vettande mot en trafikerad gata. Med en sten krossades en glasruta. De boende, som fortfarande var vakna, reagerade. När tjuvarna hörde rösterna tog de till flykten.
En annan gång är brottsplatsen ett hus med både larm och kameraövervakning. Larmet störs ut och kamerorna slås av – alla utom en. Fast på bilderna syns inget mer än en rygg. Polisen kan bara se en anonym kvinna och att hon är väldigt kort.
Efter ytterligare en räd har brottslingarna, som anlänt på en stulen cykel, också gett sig av så fort de ertappats. Polisen larmas och en patrull kommer till platsen. Men samtidigt som brottsplatsundersökningen pågår kommer tjuvarna tillbaka för att hämta den stulna cykeln. Att en polisbil står parkerad intill är inget som bekymrar dem. De tar cykeln. Agerandet är iskallt.
I ännu ett fall sätter sig några fullkomligt avslappnade tjuvar vid en dator i en sovande familjs hus. De letar bland filerna i jakt på lösenord och koder som kan öppna konton i banken vars namn står på det stulna kontokortet.
Naturligtvis känner kriminella till att svensk polis har nedprioriterat vissa så kallade tillgreppsbrott – bostadsinbrott och sådant som stölder av bilar, båtar eller båtmotorer.
Om det handlar om ett pågående brott rycker polisen ut i mån av möjlighet, i annat fall sköts ärendet vid ett skrivbord. En förundersökning inleds formellt, men i de flesta fall läggs den ner inom några dagar eller veckor ”i brist på spaningsuppslag”.
De snabba avskrivningarna gör att statistiken ser snyggare ut. Men faktum är att väldigt få inbrott klaras upp. Siffran 2 % dyker upp någonstans men kan vara fel. Med polisrapporten som stöd kan de drabbade åtminstone få ekonomisk ersättning genom sitt försäkringsbolag.
De psykiska ärren är svårare att kompensera för. Många människor lever idag i en ständig känsla av otrygghet. De vet att deras hem när som helst kan få oönskat besök. Teknisk utrustning som larm och kameraövervakning spelar ingen större roll. Långt innan polisen dyker upp är tjuvarna borta. De arbetar snabbt och vet exakt vad de ska ta med sig. Många elektronikprylar ratas, de är för skrymmande och har för lågt värde på den svarta marknaden. Fokus ligger på klassiska värdeföremål, sådant som smycken och konst. Ofta går ovärderligt arvegods förlorat.
För familjen som jag känner ordnade saker och ting upp sig något så när. Tack vare noggrann fotodokumentation gick släktklenoderna att värdera, och en rimlig ersättning betalades ut.
Men M kommer aldrig att glömma känslan. Först försökte hjärnan leverera alternativa förklaringar till oredan i hemmet. ”Någon måste ha blivit hungrig i natt.” ”Rotat i skåpen…” Så tänkte hon medan hjärnan famlade efter förklaringar. Till slut förstod hon att familjen haft påhälsning. Skräcken.
Hon ropade ”Vakna!” men hörde bara dotterns röst. Ögonblicken innan hon hann ner till sonen var fasansfulla.
Hon hittade honom – sovande.
I en debattartikel i SvD den 9 juni 2019 – Ofattbart att tullen inte får stoppa stöldgods” – skriver företrädare för olika drabbade branscher om vad som skulle kunna göras för att åtminstone i någon mån stävja ligornas framfart. Debattörerna är realistiska nog att inte alltför mycket hoppas på någon snabb förstärkning av polisbevakningen. Men andra saker kan göras – Finland lyfts fram som ett föredöme:
”Sverige har egentligen goda geografiska förutsättningar att komma till rätta med problemet. Allt stöldgods förs i princip ut genom en handfull hamnar eller över Öresundsbron. En kontinuerlig och strategisk övervakning av dessa utförselpunkter skulle öka upptäcktsrisken markant.”
”Den mest uppenbara åtgärden är att ge tullen befogenhet att stoppa utförsel av stöldgods. Detta kan enkelt göras genom att utförsel av stöldgods klassas som ett smugglingsbrott. Det är anmärkningsvärt att tullen inte har denna befogenhet redan i dag. Våra organisationer får återkommande vittnesmål från tulltjänstemän som uttrycker sin frustration över att se misstänkt stöldgods rulla ut över gränserna utan att ha befogenhet att stoppa fordonen. Vi kan inte förstå varför denna enkla åtgärd har dragits i politisk långbänk. I exempelvis Finland har Tullen denna befogenhet. Finland har även med framgång etablerat en nära löpande samverkan mellan polis, tull och gränsbevakning för att förhindra internationell brottslighet att röra sig över gränsen. Det finns all anledning att ta till sig de goda erfarenheterna från vårt östra grannland.”
Så skriver debattörerna och är de inte inne på precis rätt spår? Många människor upplever det som djupt demoraliserande att samhället stillatigande låter omfattande brottslighet bara fortgå. De oroar sig för att passiviteten blir en signal till nya brottslingar som kan vilja ta för sig av det vidöppna smörgåsbordet.
Politiker hänvisar ofta till de stora svårigheter som är förknippade med att snabbt bygga ut polisväsendet. Men det finländska exemplet visar att samhället med några få pennstreck kan uppnå avsevärda fördelar. Så vad väntar man på?
Tidigare text av samma skribent: Be my guest # 141 Staffan Wigelius.