Under de tre senaste decennierna, 1990 – 2020 har Sveriges befolkning enligt SCB ökat med 21 procent från 8 590 630 till 10 379 295. Antalet människor som befinner sig olagligt i landet och som ingen vet vilka eller hur många de är, kan dessutom idag, enligt olika uppskattningar, vara en bra bit över 100 000. Eftersom ingen folkräkning har gjorts under samma tid, är det ingen som vet exakt hur många som befinner sig i landet eller var de bor.

Folkbokföringen i Sverige har gamla anor. Kyrkans församlingar hade hand om den och de äldsta bevarade kyrkböckerna är från början av 1600-talet. Fram till 1991 ansvarade Svenska kyrkan för folkbokföringen men från 1 juli det året tog Skatteverket över uppgiften.

Den senaste folk- och bostadsräkningen i Sverige genomfördes 1990. Enligt SCB gjordes den då med hjälp av frågeblanketter till hela befolkningen i kombination med uppgifter inhämtade från olika register. Det säger sig självt att efter 30 år med en mycket stor inflyttning av människor från andra länder, utflyttning av svenskar, människor som flyttat inom landet samt dödsfall och födelser så är vetskapen om vilka som idag finns i landet inte bristfällig utan snarare obefintlig.

Den 5 oktober rapporterade SVT:

Skatteverket har i en granskning hittat över 500 adresser som misstänks utnyttjas i olika brottsupplägg genom systematisk felaktig folkbokföring. Det handlar bland annat om bedrägerier, skattebrott och skenäktenskap.

Genom åren har problemen med den icke fungerande folkbokföringen uppmärksammats otaliga gånger. Att man vet hur många och vilka som befinner sig i riket är en absolut förutsättning för all samhällsplanering och alla slag av myndighetsutövning. Också för ett lands säkerhet är uppgifter om medborgare och invånare som vistas där lagligt av vikt. Att den basala informationen tillåts saknas i ett EU-land som Sverige är svårt att förstå. Och vilken är egentligen anledningen till att Sverige inte klarar att hålla reda på vilka som befinner sig landet medan de övriga nordiska länderna gör det?

Som jämförelse kan man titta på till exempel Finland, där folkbokföringen också har en lång historia och befolkningsdata har registrerats sedan 1530-talet. Idag ansvarar Myndigheten för digitalisering för befolkningsdatasystemet. Uppgifterna används för hela samhällets informationsförsörjning: av den offentliga förvaltningen, för att anordna val, för beskattning och juridisk förvaltning, för forskning och statistikföring med mera. I det elektroniska registret finns basuppgifter om finska medborgare och utlänningar som är stadigvarande eller tillfälligt bosatta i Finland såsom namn, personbeteckning, adress, medborgarskap, modersmål, familjeförhållanden samt uppgifter om födelser och dödsfall. 

Det kan inte vara acceptabelt att ett stort antal människor vistas i Sverige bortom all kontroll och att adresser kan användas i brottsliga syften för att staten inte orkar/klarar att upprätthålla ett korrekt folkbokföringssystem. Eller att man inte kan planera för framtida samhälleliga behov för att det är så bristfälligt. 

Är det enligt EU-regler ens tillåtet att ha så usel vetskap om sitt lands befolkning?

Extra läsning

•  Finland. Om utlänningsregistret. Ännu en gång. – 14 september 2020. Ur texten:

Nu förs tanken på folkräkning fram, efter tre decennier med en helt oöverskådlig och okontrollerad asyl- och anhöriginvandring och ett därmed okänt antal personer i landet med och utan uppehållstillstånd i ostyrkta och – inte sällan – flera olika identiteter. Man har faktiskt ingen som helst aning om vilka de är, från vilka länder de har kommit, vilka nationaliteter de har. Svenskarna har man givetvis alla uppgifter om, från vaggan till graven, men inte dem som kommit hit från utomeuropeiska länder som asylsökande och anhöriga till dessa.

2012 och 2017 skrev jag ingående om det mycket omfattande utlänningsregister som upprätthålls i Finland. Med ett litet, mycket litet hopp om att kanske någon som känner ansvar för Sverige skulle ta in den informationen och inse att ett sådant register är av mycket stor vikt också för Sverige. Men icke. Som så ofta – nästan alltid – är det som sker i det östra grannlandet inte något som intresserar Sverige. Hur mycket bättre det mesta än fungerar i Finland (och övriga nordiska länder) än i Sverige på nästan alla samhällsområden så sitter vad jag brukar kalla “herrefolksmentaliteten” i. Den går ut på att: “Vi är bäst och det är andra som ska lära av oss, inte vi av dem”.

Nu ska jag ännu en gång påminna om utlänningsregistret i Finland. Hur det ser ut i Danmark och Norge kan någon annan – kanske en avlönad reporter på någon större redaktion? – ta reda på. Om intresse finnes…

Vänligen NOTERA
–  att i en del äldre texter fungerar länkar inte längre för att innehållet tagits bort hos vissa myndigheter och medier.
–  att i en del fall går länkar till en tidigare layout av sajten, som ersattes med denna den 16 december 2016.

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.