En migga har börjat läsa den nyligen utkomna boken De apatiska och skriver nu en egen ”recension”. Kanske borde man ågon gång lyssna på miggorna också… Här får man i alla fall chansen att ta del av en miggas åsikter och synpunkter om Gellert Tamas nya bok De apatiska:
Jag läser nu boken De apatiska och jag är förvånad över författarens ”påhopp” på enskilda tjänstemän på Migrationsverket samt på läkare och andra. Vissa karakteriseras faktiskt som främlingsfientliga. Hörsägen från biträden och även från anonyma källor är det mest substantiella när dessa människor beskrivs.
Varför beskrivs tjänstemännens uppväxt och bakgrund? Är det av betydelse att en anställd på verket växte upp i en ”fin” förort, gifte sig med en företagare, röstade på moderaterna? Och hur vet författaren vilket parti denna person röstade på? Och om någon gjort fel, när det gäller de ”apatiska barnen”, varför får den personen vara kvar på verket och annanstans där den jobbar?
Jag har bara hunnit till sidan 239 och det finns över 600 sidor. Kanske kommer dessa uthängda att få komma till tals och säga sitt senare i boken, men jag betvivlar det. Det mest komiska är att författaren, som på de första sidorna i sin bok ställer sig väldigt skeptisk till just hörsägen ( avseende de apatiska), själv sedan bygger upp någon sorts konspirationsteori, baserad på hörsägen!
———-
Nu har jag läst nästan hela boken. Om jag förstått det rätt så anser Tamas att det ytterst var den dåvarande regeringen som stod bakom en konspirationsteori om att de apatiska barnens föräldrar iscensatt sjukdomstillståndet hos sina barn exempelvis genom att medicinera dem. Denna teori ska ha lanserats med hjälp av några anställda på verket, några barnpsykologer utan vare sig kompetens eller empati, och framför allt av regeringens utredare Hessle.De omnämnda anställda på verket skildras som främlingsfientliga. De var dessutom inkompetenta och kunde inte få jobb någon annanstans än på Migrationsverket. En av dem har en make som en gång kanske ville rösta på ett främlingsfientligt parti men fortsatte att rösta på moderaterna i stället. Vilket någon berättat för Tamas. En annan anställd var ursprungligen från Ryssland vilket redan i sig måste innebära att hon var främlingsfientlig och brysk. Även hon saknade givetvis all kompetens och hade anställts enkom för att hon talade ryska. Hessle beskrivs som en person med en grav psykisk störning. Utan att detta eller diagnosen ”borderlinepersonlighet” någonsin nämns i boken ligger det närmast till hands att dra slutsatsen att detta är vad Tamas anser om Hessle. Han baserar allt på vad andra människor, namngivna och anonyma, har berättat om sina möten med Hessle.
De apatiska barnens föräldrar däremot, var enligt boken enbart offer utan något som helst eget ansvar, t.ex. för att börja förbereda hemresan och ta kontakt med sjukvården och anhöriga i hemlandet för att på bästa sätt ordna för sina barn vid hemkomsten. Ingenstans nämns heller att handläggningstiden i ett antal ärenden redan var till ända när barnen insjuknade, att familjerna hade fått det definitiva beslutet om avvisningen men i stället reste till Norge eller Finland, eller gömde sig i Sverige. I stället påstås – felaktigt – att en del familjer fått vänta flera år på besked om de får stanna i Sverige eller inte vilket naturligtvis bidragit till att barnen börjat må dåligt. Jag vet inte vad som menas med ”definitivt besked” i Tamas värld, under den tid som skildras i boken var ju Utlänningsnämndens beslut det definitiva beskedet. Och visst, handläggningstiderna var långa men aldrig mer än tre, fyra år från ansökan till Utlänningsnämndens beslut.
Jag känner personligen inte någon av de människor som skildras i boken, varken Hessle, politikerna, de anställda på verket som berörs, barnpsykologerna eller de apatiska barnens familjer. Jag känner inte heller Gellert Tamas. Jag tycker ändå att det är lite komiskt att Tamas Gellert lanserar en konspirationsteori, om att en skandalös konspiration i politiska syften skulle ha ägt rum, enkom för att den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte ville gå med på amnesti för alla asylsökande som fått avslag på sina ansökningar men ändå vistades i landet. Om så är fallet, hoppas jag att dessa tjänstemän på Migrationsverket och hos polisen, Socialstyrelsen och de läkare och annan vårdpersonal som agerat på detta sätt och i ett sådant syfte ställs till ansvar. Tillsammans med den dåvarande regeringen och dess utredare Hessle.
Gellert Tamas bok väcker ytterligare frågor, åtminstone hos mig som inte är insatt i problematiken kring de apatiska barnen. Bland annat:
1) Om barnen var helt apatiska och levde i sin egen värld, oförmögna att reagera eller ta in någonting, hur kommer det sig då att de blev bättre när de fick PUT? Tillfrisknandet sägs ha gått långsamt, i vissa fall kan det ha tagit månader, enligt Gellert Tamas.
2) Men hur fick dessa barn, som var helt oförmögna att ta emot intryck från omvärlden, reda på att familjen fått PUT så att de från den dagen kunde påbörja sin långa process mot tillfrisknande?
3) Vad hände med de svårt sjuka, apatiska barnen, som utvisades från Sverige? Lever de idag? Endast den bosniska Tanja som snart gått färdig gymnasiet finns med i boken. Vad hände med de andra?Läs denna bok själva, den är intressant. Men läs den kritiskt. Jag vet inte vad som är sant och vad som är falskt. Jag har inte jobbat med de ”apatiska”.
