Med anledning av det jag skriver i min artikel – Medborgarskap är en fråga med flera bottnar – i Svenska Dagbladet den 18 december och den debatt och diskussion som förts i olika medier den senaste tiden om ”svenskhet”, skriver en finländsk vän följande:
Vi talade nyligen, kollegerna och jag, om det här med svenskt medborgarskap och alla hade samma uppfattning om att svenskarna inte förmår skilja på att vara svensk medborgare och att definiera sig som svensk. De tror dessutom att båda är något slags nirvana som alla människor strävar efter. De kan inte förstå att man vill bo och arbeta här i landet utan att sträva efter vare sig det ena eller andra.
Du gjorde visst kopplingen till svenskar som flyttar till Spanien, jag jämförde med svenskar i New York, men poängen var densamma. De söker sig till andra svenskar, rusar till Ikea för att köpa svensk mat och blir allmänt betydligt mer svenska än de var i Sverige. Men om någon i Sverige inte vill ha svenskt medborgarskap eller definiera sig som svensk så ses han eller hon som en mindre vetande, världsfrånvänd, samhällsfientlig anarkist.
Kommentar: Huvudet på spiken!
Läs också:
Alla är inte – och vill inte – vara svenskar, varför är det så svårt att förstå? – 16 december 2014