Skicka inte romer till Kosovo, skriver Robert Hårdh, chef, Civil Rights Defenders (fd Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter) på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 27 september och kräver
att Migrationsverket upphör med avvisningarna av romer till Kosovo och att regeringen tydligt driver denna linje inom EU.
Hans krav ter sig tämligen orimliga! Varför skulle Sverige och andra länder plötsligt överta försörjningsansvaret för EU-medborgare eller andra medborgare i självständiga, icke-krigförande stater i Europa? Var finns de pengarna, de bostäderna, den acceptansen som gör det möjligt att öppna gränserna för alla de romer (och andra) som i så fall gärna väldigt snart hit?
Lite sans och balans, lite tankar som når längre än näsan räcker måste man kunna förvänta sig av någon som skriver om allvarliga och svåra frågor! Med Robert Hårdhs resonemang skulle man kunna ställa samma krav på Sverige att ta emot hundratals miljoner människor på jorden – inte bara romer! – som uppfyller just de kriterier som han nämner:
”…att de där riskerar att hamna i djup fattigdom och att utsättas för systematisk diskriminering.”
Det är osakligt och helt orimligt ”kräva” att Sveriges regering ska åsidosätta sin egen utlänningslag och öppna alla gränser för alla som uppfyller Robert Hårdhs kriterier. I varje fall utan att fråga folket först.
Robert Hårdh anger själv, i sin text, den enda rätta lösningen:
Civil Rights Defenders har genom sitt arbete skapat förutsättningar för en drägligare tillvaro. Genom rättshjälp har nästan alla invånare i Kolonia registrerats som medborgare och fått id-kort. För första gången i sitt liv har de nu rätt att rösta, deras barn kan gå i skolan, de har tillgång till sjukvård och de har rätt till samma bidrag som alla andra.
Hans organisation har bidragit på det rätta sättet, nämligen genom att hjälpa på plats! Det är så man måste fortsätta arbetet mot diskriminering av romer och andra: på plats i deras egen omgivning och miljö och på deras eget språk. Inte genom att flytta dem från sina hemländer till ett liv i utanförskap och i ofta livslång bidragsförsörjning bekostad av den redan starkt skattetyngda del av befolkningen som arbetar i Sverige, som inte längre är ett särskilt rikt ”välfärdsland”..
Jag sprider gärna länken till deras sajt alla mina bloggläsare och önskar Civil Rights Defenders lycka till med deras värdefulla och viktiga arbete på plats, men stöder inte deras krav på att man i Sverige ska ta ansvar för människor från andra länder som har det fattigt och svårt.