Läs först Svårt skadad nekas asyl (SvD 12.10 2009) och se inslag i SVT ABC 16 oktober.
Hassan Abdi när han kom till Sverige (bildkvalitén är tyvärr urusel).
Herre Gud, det är sex år sedan jag brukade träffa Hassan Abdi, när han bodde i Gimo. Vi – MFO, Medborgarnas flyktingombudsmans kommitté – besökte under flera år Gimo flyktingförläggning (som den kallades då) minst en gång i månaden och lärde känna dem som – ofta i åratal – väntade på svar på sina asylansökningar.
När vi träffade honom hade Hassan Abdi förlorat en arm, skadat ett ben illa och nästan dött i en tågolycka i Tierp den 24 juli 2002 och satt nu i rullstol med ständiga smärtor. I sin torftiga Migrationsverksetta satt han, deprimerad och skadad, ensam och förtvivlad. Varje dag kom det någon från Hemtjänsten med en trist lunch till honom som man drog 50 kronor för per dag för från hans skadeståndspengar. Det var ungefär allt som hände, dag ut och dag in. Hur och om han fick någon middag levererad vet jag inte, men andra sylsökande hjälpte honom en hel del. En gång i veckan (!) fick han också hjälp av Hemtjänsten med att duscha.
I ett intyg från kirurgkliniken vid Uppsala Akademiska sjukhus skriver överläkaren bland annat att Abdi Hassan vårdats för följande diagnoser:
Traumatisk amputation på armbågsnivå höger arm S58 .0
Öppen fraktur höger lårben S72.41
Sårskada vänster lår S71.1
Fraktur av höger okben (ett ansiktsben) S02.4
Hassan Abdi hade – och har – också betydande fantomsmärtor. Medicinlistan som han ficj vid utskrivning innehåller 12 olika mediciner varav många tabletter ska tas flera gånger om dagen. När jag tittar på vilka mediciner det handlar om och vilka styrkor de har, fattar jag inte att han överlevde när han tog dem alla!
Överläkaren och andra inblandade vårdgivare anger vilka operationer som gjorts och det är en mycket, mycket lång lista. Den allra sista meningen i överläkarens sex sidor långa utlåtande lyder:
Skadan tillsammans med patientens belägenhet som asylsökande och utan anhöriga är en stor psykisk belastning för honom.
Det var i april 2003. Det framgår också i ett annat intyg att både överläkaren och psykologen som vårdat Hassan Abdi försökt hjälpa Hassan Abdi att få ta emot sin familj:
Det negativa beskedet från Migrationsverket försämrade patientens psykiska tillstånd med ökad ångest, förtvivlan, hopplöshetskänslor och tilltagande suicidtankar. Hassan kände sig mycket ensam – han var under hela behandlingsperioden skild från sn familj – och saknade kunskaper i svenska, vilket innebar att han inte kunde kommunicera med personalen om behandlings- och träningsmoment eller om det framtida förändringsarbete som återstod.
I ett försök att underlätta mannens rehabilitering, skrev vi i november förra året (2002) två separata intyg att vidarebefordras till svenska ambassaden i Teheran. I intygen beskrevs patientens medicinska och psykiska status samt begärdes tillstånd för hustrun att under en längre sammanhängande period besöka maken i Sverige. Även denna begäran avslogs.
Hassan Abdi i oktober 2003
Nu, när han sex år senare uppmärksammas i media och jag till min stora förvåning inser att han fortfarande varken har utvisats till Iran eller har fått uppehållstillstånd i Sverige, tar jag fram och läser alla de handlingar jag då fick när jag försökte hjälpa till och bland annat försökte reda ut vad som hänt med hans skadestånd från Banverket. Alla läkar- och psykologintyg som samlats, den hemska beskrivningen av hans skador vid olyckan som nästan tog hans liv, skriftväxlingen mellan Banverket och Migrationsverket, de frustrerade breven från juristen för att försöka påskyndandet av utbetalningen av skadeståndet – det är oerhört tragisk läsning. Han fick vänta länge på sina pengar och inte förrän nära fyra månader efter olyckan sattes ett förskottsbelopp på 30.000 kronor in på kontot hos den jurist som var hans ombud gentemot SJ och Banverket. Som asylsökande hade Hassan Abdi ju inte rätt att ha ett eget bankkonto.
Jag hade aldrig kunnat tro att Hassan Abdi, efter nu sammanlagt mer än åtta år, fortfarande befinner sig i Ingenmansland! Det är omänskligt att hålla en mycket, mycket svårt skadad människa i en sådan pressande icke-tillvaro under så många år. Jag ansluter mig till samma åsikt som psykologen vid Akademiska sjukhuset framförde i sitt intyg redan i juni 2003:
Med hänsyn till det trauma Hassan drabbats av och de svåra konsekvenser både fysiskt och psykiskt som detta medfört, anser jag att starka humanitära skäl föreligger för ett beviljande av permanent uppehållstillstånd.
Jag vet att utrymmet för uppehållstillstånd av humanitära skäl, eller ”synnerligen ömmande omständigheter” som termen lyder, är minimalt. Men om Migrationsöverdomstolen väger in precis allt i Hassan Abdis fall så tror jag att den kan komma fram till att i ett så här extremt, långdraget och oerhört tragiskt fall, där man i Sverige är skyldiga till Hassan Abdis belägenhet, så borde man kunna komma fram till att kriteriet ”synnerligen ömmande omständigheter” uppfylls.