Evelyn Malzani var under 21 år kommunikatör hos Ericsson och bland annat kommunikationsansvarig för volontärprogrammet Ericsson Response. Hon är en polyglott, utbildare i kommunikation, samt rådgivare, medlare och föreläsare i ämnet.
Läs även hennes berättelse Rising from the ashes after Haiyan och Be my guest # 99 Juldagen: Evelyn Malzani.
En dörr stängs, andra öppnas
”Man vet vad man har men man vet inte vad man får.” ”What if I fall? Oh, but my darling, what if you fly?” “Friskt vågat, hälften vunnet.” “Everything you want is on the other side of fear.”
Under drygt tre månaders tid har det pågått en ständig dragkamp och dialog mellan mitt hjärta och min hjärna. Undermedvetet har allt detta troligtvis pågått betydligt längre än så…
Nyligen tog jag så beslutet att lämna den trygga hamn som varit min arbetsgivare i snart 22 år. Det var inte ett lättvindigt beslut, det togs efter många dagar och nätter av blod, svett och tårar. Jag klev in genom Ericssons dörrar en oborstad 25-åring och jag kliver ut som en mogen kvinna, med så många upplevelser och erfarenheter att de skulle kunna sysselsätta mig under flera liv.
Sveriges näst största arbetsgivare har varit en fantastisk skola. Jag har haft förmånen att få uppleva den teknologiska revolutionen med allt vad det har inneburit. Jag har tampats med kvasipsykopater till chefer och kollegor som brutit ner mig, änglar till chefer och kollegor som byggt upp mig och allt däremellan. Jag har fått en ny familj, fler vänner än jag kan räkna, alla spridda över vårt klot. Jag har rest till jordens alla hörn och arbetat med människor från alla möjliga och omöjliga kulturer. Jag har levt i flera länder och upplevt både arbetsliv och privatliv i såväl nya som främmande miljöer. Jag har jobbat som controller, projektledare och inom Informationssäkerhet, innan jag slutligen fann mitt kall; som kommunikatör.
Under min avskedsfika härom veckan höll min chef ett underbart tal som rörde mig till tårar. Hon avslutade med att säga:
” You’re not only a born trainer, you’re also a woman of words.”
Oj, vad det värmde! Vi hade bara hunnit jobba ihop i ett par månader men med några ord hade hon beskrivit något som är en stor del av mig.
Det svåraste i hela den här beslutsprocessen har varit att överväga att lämna alla fantastiska människor jag mött och arbetat med under alla dessa år. Inte minst min ”familj” av volontärer som jobbar med Ericsson Response och som rycker ut för bland annat FN och Röda Korset för att sätta upp kommunikationen i katastrofdrabbade områden. När man befinner sig under krisutbildning, i en debriefing eller ute i fält i en katastrofsituation så blir man väldigt tajta, väldigt snabbt. Därute raseras murar på ett ögonblick, primalinstinkter kommer till ytan och man möter både sig själv och andra helt avskalat. De är nog dem jag kommer sakna mest av alla. Och den extraordinära sammanhållningen, och att vara ute i fält med dem.
Men nu är det då dags för mig att ta nästa steg i min karriär och mitt liv. Jag vet vad jag vill att mitt nya arbetsliv ska innehålla: frihet, ett jobb som får mig att glömma tid och rum, trevliga människor, en chans att använda alla mina styrkor varje dag, inte minst för att överkomma mina svagheter. Och framför allt, om än så lite: att göra skillnad. Mitt jobb kommer främst att bestå av att lära ut kommunikation. Hur man kommunicerar på bästa sätt, beroende på situation. Den skillnaden jag skulle vilja göra är att få människor att gå från en mina workshops och kanske hantera en svår kommunikationssituation med en anställd åtminstone någon procent bättre än dagen innan. Det vill jag åstadkomma. Det kommer inte att förändra världen men jag tror faktiskt att vår planet behöver bättre kommunikatörer. Nu mer än någonsin.
De sägs att när en dörr stängs så öppnas en annan. Just nu känns det som om ett stort antal dörrar har slagits upp på vid gavel inom bara ett par månader. Det har varit en känslosam resa, både yrkesmässigt och privat. Stundtals har den varit extremt ansträngande, men jag har även varit lyckligare än någonsin tidigare. Jag har skrattat mer än jag gjort de senaste tio åren. Stundtals har jag också känt avgrundsdjup sorg och tårarna har forsat från en aldrig sinande källa.
Under dessa månader har jag träffat många gamla vänner och kollegor men även nya människor har kommit in i mitt liv. Människor som har dragit upp gamla minnen och tryckt på alla möjliga känsloknappar på en och samma gång. Knappar som jag trodde var igenrostade och aldrig mer skulle kunna rubbas. Och minnen som jag inte ens visste att jag hade har kommit till ytan. Jag har bearbetat minnen och känslor som legat begravda så länge att jag helt hade glömt att de fanns. Ibland har jag varit rädd, men för det mesta har jag välkomnat dem som de gamla bekanta de är, bjudit in dem på kaffe och tagit en (för det mesta) sansad diskussion.
Så nog har jag fått veta att jag lever på sistone. Det har bland annat mina dörrar visat mig. Och jag har inte en tanke på att stänga någon utav dem förrän de har lärt mig allt jag behöver veta här i livet.