Det finns hopp! Det finns anledning att glädja sig i det lilla när man inte kan göra det i det stora.
Jag var på Apoteket Renen vid 10.30-tiden idag, torsdag den 23 mars. Jag satt och väntade på min tur. Hos en av farmaceuterna, vid kassan närmast fönstret, satt en gammal man med keps, varm täckjacka och gummistövlar. Troligen i 85-90-årsåldern. Han langade fram sitt recept och lutade sig tillbaka för att vänta på sin medicin. Farmaceuten tittade på receptet, tittade på gubben och frågade om han hade legitimation med sig.
"Nej, inte ett dugg!" sa gubben glatt.
"Har du inget som det står ditt namn på med dig? Och ingen legitimation?" undrade farmaceuten.
"Nä-ä. Det har jag aldrig!" sa gubben lika glatt och kanske lite, lite, lite trotsigt. "Är du ny här?"
Farmaceuten svarade att hon vikarierar och att det är hennes allra första timme på just det här apoteket. Jag följde "dramat" med spänning från åhörar- och åskådarplats. Skulle den gamle mannen få sin medicin eller skulle farmaceuten utöva sin makt och tvinga honom att hasa hem och hämta något som visade att han var den gamla man som medicinen i receptet var ämnad för. Det "normala" skulle ha varit att den apoteksanställda hade börjat tjafsa om att "vi kan minsann inte lämna ut medicin hur som helst och till vem som helst", trots att det var uppenbart att receptet var just till en gammal man född för nära 90 år sedan. Det är ett sådant beteende som är "normen" idag.
Men undrens tid är ej förbi! Den lite äldre, lugna och erfarna farmaceuten gjorde ingen affär av det hela. Hon hämtade lugnt hans medicin och småpratade med honom medan hon la den i en påse och tog betalt. Mannen tackade så mycket och gick och jag kände mig upprymd och nästan euforisk över att ha fått bevittna något som blivit så ovanligt i sådana här sammanhang: att en gammal människa hanteras med sunt förnuft och bemöts med vänlighet och respekt.