Foto tillhandahållet av Eva Wikberg
Under vinjetten ”Be my guest” skriver här Eva Wikberg, rektor i Maria Elementarskola i Stockholm. Eva Wikberg var den rektor som under hösten 2004 fick hela Sverige att explodera och debattera klädkoder och skoluniformer. Eva Wikberg har en bakgrund som lärare, men har också tidigare arbetat inom det privata näringslivet med administration, ekonomi och data. Hon är författare till boken ”Lärarens ledarskap” utgiven på Eklunds förlag.
Skolfrågorna är ständigt på tapeten och särskilt fristående skolors vara eller icke vara. Den socialdemokratiska inställningen att om inte alla kan få en god utbildning (som för övrigt ges i både fristående skolor och kommunala skolor) så ska ingen ha den står mig upp i halsen. Om två barn kämpar för sitt liv i en isvak och jag kan rädda ett, ska jag då inte göra det?
Jag är rektor sedan tre år tillbaka på fristående Maria Elementarskola. Min bakgrund är brokig, med erfarenheter från privat näringsliv både inom administration och data, men också från skolvärlden, som lärare. Jag arbetade som lärare i ca 7 år i årskurserna 1-3. Bland sådant som gjorde mig särskilt frustrerad var den handlingsförlamning som rådde på många skolor. Ett regelverk som i princip gav elever och föräldrar obegränsade rättigheter, men inga skyldigheter band rektorer och lärare till händer och fötter. Några uppstickare vågade dock ta egna initiativ och vidta åtgärder för att räta upp missförhållanden. Det fanns gott om duktiga och ambitiösa lärare som kämpade utan stöd från sina chefer. Precis som i Kejsarens nya kläder fick missförhållandena inte nämnas vid sina rätta namn. Gjordes det fick skolan, läraren eller rektorn kritik från chefer eller Skolverket.
Jag är en engagerad rektor. Arbetet upptar i stort sett all min tid. Det är helt i sin ordning, det är roligt och stimulerande. Det gives många belöningar och nu menar jag inte pekuniära utan sådana som man får från elever som lyckats, kanske mot alla odds; från nöjda föräldrar och från medarbetare som trivs. Men tiden räcker inte till för allt. Som t.ex. till att skriva och delta i debatten…
Eleverna och deras väl och ve, studieresultat, föräldrar, elev- och personalfrågor, kort sagt det dagliga upptar all min tid. När jag läser uttalanden av Ibrahim Baylan och andra skolpolitiker tänker jag att de borde komma ut i verkligheten ett tag innan de stiftar nya lagar och förordningar. Skolans status som auktoritet och normbildare har urholkats under en lång följd av år. Det måste till en rejäl kursändring med starkt stöd från medborgarna! Från de många kloka vuxna som finns runt våra barn och ungdomar.
Stöd från medborgarna finns, men politikerna hänger inte med och är inte tillräckligt lyhörda. Baylans tal om att skolorna skall åläggas att ha ordningsregler är löjeväckande. Så gott som alla skolor har redan ordningsregler, vad som saknas är medel – verktyg att upprätthålla dem. Ett sådant verktyg vore rätten att stänga av elever från undervisningen, att införa ordnings- och uppförandebetyg under hela skoltiden, att återinföra betyg från och med årskurs 3, att tillåtas flytta på elever som efter stora ansträngningar från elevvårdsinstanserna ändå inte lever upp till miniminivån av vad som krävs för mänskligt umgänge i skolan. Människor (läs elever) måste känna krav på sig för att kunna växa. De har också rätt att bli bedömda utifrån rättvisa betygskriterier för att kunna värdera och få ett mått på sina egna kunskaper och arbetsprestation. Den stora utarmningen när det gäller kunskaper som vi nu ser av de senaste generationerna elever har vi den flummiga, alltför eftergivna och kravlösa skolpolitiken att tacka för. Nivelleringen i ämnena och av kunskapskrav är total. Till exempel i ämnet matematik i årskurserna 7-9 har kunskapskraven sänkts år från år. Det märks inte minst på de läromedel som ges ut inom området. Detsamma gäller utbildningen i moderna språk.
Det räcker inte med att bara tycka att det borde vara annorlunda. En uppryckning från grunden måste komma till stånd. Börja med de tidiga åren – inte gymnasieskolan! Man kan inte bygga ett hus och börja med tredje våningen! Vi måste alla hjälpa till och varje dag verka för denna förändring och stabilisering för att höja skolans status. Maria Elementarskola är en liten ö i skolvärlden. Jag skulle vilja räcka handen till alla rektorer runt om i Sverige som också vill ha en förändrad skola – låt oss tillsammans skapa förutsättningarna och stödja varandra.
Ett exempel ur skolans vardag: Cybermobbing!
En dag är några barn i en klass arga och ledsna på varandra. De säger elaka nedsättande saker både till varandra och bakom ryggen. Upprörda föräldrar ringer till skolan. Någon talar om mobbning. Vad har egentligen hänt? Barnen träffas utanför skolan, på fritiden, på MSN, på Playahead, på Lunarstorm. De chattar! Det är dagens sätt att umgås. I chattandet är allt tillåtet, tror de! På MSN kan man säga precis vad som helst till någon annan eller om någon annan eller sprida rykten om någon. Visserligen finns det lagar stiftade mot kränkande behandling, ryktesspridning och olaga hot, men vem kontrollerar att de efterföljs? Det är så lätt att uttrycka sig nedsättande om någon annan när man slipper se vederbörande i ögonen. Alltså, man öser på med allt man har på MSN. Och nästa dag i skolan fortsätter grälet, osämjan, elakheterna osv. Vem bär ansvaret?
Det finns många duktiga och engagerade lärare, både behöriga och obehöriga. Det finns många bra skolor, både kommunala och fristående som gör en enastående utbildningsinsats. Men hur bra och kunniga och engagerade lärare vi än har och hur entusiastiska rektorerna än är så räcker det inte om föräldrarna inte är med och tar sitt ansvar eller, som i en del fall till och med saboterar verksamheten och därmed för sina egna barn. Ofta ställs skolan ensam till ansvar av föräldrar och Skolverket för det som inträffar. Men det är inte så enkelt. Skolans uppgift är att förmedla kunskaper, vara kulturöverbringande och fostrande. Föräldrarna har uppfostrans- och vårdnadsansvar. Ändå får vi i skolan ägna timmar åt att reda ut sådant som har hä
;nt under chatten efter skoltid. Och trots alla ansträngningar att minska den sociala friktionen som cybermobbingen innebär så blir skolan många gånger beskylld för att inte vidta åtgärder mot kränkande behandling och mobbing.
Allt detta – det goda och det onda – måste skolpolitiker och skolministrar ta till sig på djupet när de, uppifrån, styr skolans verksamhet med politiska medel.