Mycket har redan sagts om regeringens omvändelse under galgen, sådan den presenterades vid en presskonferens i går. Åsa Romson, vice statsministrar, nästan grät och uttalade:
Bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra någonting.
Inte ett ord om det folk hon som minister representerar, än mindre om de asylsökande som hon annars alltid säger sig värna så starkt om. Ett i alla stycken bisarrt framträdande och ett mycket märkligt uttalande av en vice statsminister.
Och själve statsminister Stefan Löfven fortsätter, sin vana trogen och som vore han helt tefloniserad att slå ifrån sig och lägga allt ansvar och all skuld på andra:
– Sverige har tagit störst ansvar i förhållande till vår befolkningsmängd, medan andra EU-länder har gjort väldigt lite. Sverige behöver ett andrum. Svensk lagstiftning kommer att anpassa sig till EU:s miniminivå för att få folk att söka sig till andra länder.
Det finns flera saker att kommentera i detta uttalande av landets statsminister:
- Vad Löfven menar med att ”ta ansvar” sammanfaller inte med vad man i de flesta andra EU-länder menar med att ”ta ansvar”. Det borde han känna till och inte använda ordet ”ansvar” på ett sätt som inga andra gör.
- Att statsministern påstår att ”andra EU-länder har gjort väldigt lite” är riktigt dumt och kommer att flytta Sverige ännu längre ut i periferin bland de EU-länder som anser att de både har tagit ansvar och gjort väldigt mycket, i balans mellan vad som är bäst för det egna landet och dess medborgare och dem som faktiskt behöver skydd. Vilket Sverige inte har gjort…
- Hade man lyssnat på miggorna som rapporterat ihärdigt och alarmerande under mycket lång tid, då hade regeringen (särskilt den förra som satt i åtta år…) kunnat se till att dess myndighet, Migrationsverket, hade haft en ledning som klarat av att – som det alltid heter numera – säkerställa att svensk lagstiftning hade följts. Då hade Sverige liknat sina nordiska grannländer på asylområdet idag. De som har tagit ansvar för i flesta hand sitt land och sitt folk och därefter också för människor från andra delar av världen i dokumenterat behov av skydd.
- ”Sverige behöver ett andrum”. Det är ganska hemskt att något sådant sägs. Det är ett solklart tecken på att man i Sverige, till skillnad från i de flesta andra EU-länder, inte har tagit ”sitt ansvar”. Sverige torde vara det enda landet i världen som uttalar att det behöver ”andrum”. Plötsligt är den nästintill hysteri omhuldade, absolut okränkbara ”asylrätten” inte värd någonting, i varje fall inte i jämförelse med Sveriges behov av ”andrum”.
Det här ”andrummet” är det yttersta beviset på att Sverige inte har en regering som klarar av att styra landet på ett sätt som gör att medborgarna och invånarna kan känna någon som helst tilltro till den. På en femöring svänger den här svaga regeringen och lämnar sina ideal som knappt någon har vågat ifrågasätta utan risk för att bli kallad alla möjliga obehagliga saker där ”sverigedemokrat” varit en. Nu, när man genomför åtgärder som – vad jag förstår – går minst lika långt som just Sverigedemokraterna föreslagit, då är asylrätten inte längre värd vad den var för två dagar sedan då den var absolut och okränkbar! Hyckleriet är bland det värsta jag sett och hört på mycket, mycket länge!
Till slut: Hur tror gråtande Åsa och andrums-Stefan att det ska gå nu när Sverige, som i decennier släppt in precis vem som helst både via asylsystemet och helt illegalt, gör en total omsvängning?
Hur ska de tiotusentals människor – en del miggor gissar att de är över 100.000 men ingen vet det faktiska antalet – som vistas här illegalt utvisas? Hur?
Och till vilka kostnader, vem ska betala? EU? Alltså de andra, de ”oansvariga” EU-länderna? Eller skattebetalarna i Sverige som i decennier tvingats åse hur politikerna raserat asylsystemet utan att ha något att säga till om?
Och hur tror de här kortnästa personerna som (van)styr Sverige att deras nya politik kommer att tas emot av de hitkommande? Alla de många (en majoritet) som söker ett bättre liv och satsat pengar, kanske satt sig skuld för att komma hit, kommer att ta emot nyheten om att det som var närmast en självklarhet (PUT) för två dagar sedan nu är en omöjlighet? Lugnt och sansat? Sitta kvar i stugor i skogen eller ligga på smala sängar i tält och tyst vänta på att avslaget kommer och de tvångsutvisas? Eller inser de kortnäste att det föreligger risk för hungerstrejker, bränder på asylboenden, hot, trakasserier och rentav våld mot anställda vid Migrationsverket eller ännu värre?
Reflektion: Ordet ”invandrare” har förresten fått en helt annan betydelse just i Sverige, där det bokstavligt talat går bra att bara ”vandra in” och stanna utan tillstånd, alltså olagligt.