Idag ska jag träffa honom. Mannen som ska berätta mer om ”det andra Sverige”, ett Sverige som jag i och för sig redan vet mycket om. Det blir att ta in ännu mera elände och galenskaper från det här märkliga landets andra sidor: den grå och den svarta. Den del av samhället där människor, som de flesta svenskar inte har en aning om att de är här eller vilka de är, kan leva hela liv i verkligt utanförskap: illegalt. I 17 år, som den person vars öde jag ska få berättat för mig idag, och många andra.
Slöa, slarviga, okunniga och ointresserade (dödssynder, anser jag, när man ska styra ett land!) politiker har låtit landet bli en ”safe haven”, inte för i första hand dem som behöver skydd och som är flyktingar enligt Genèvekonventionen, utan för dem som har andra agendor: kriminella som lämnar sina hemländer för att slippa avtjäna sina domar för mycket grova brott; personer som vill ett bättre liv; personer som vill ha ”gratis” sjukvård, det vill säga vård bekostad av svenska skattebetalare; påstått minderåriga, men ofta betydligt äldre unga män, inte sällan helt utan asylskäl; terrorister av det allra värsta slaget. Dem månar Sverige om, dem riktar svenska politiker sin välvilja mot, medan många äkta flyktingar säger sig frukta mer för sina liv i Sverige än de gjorde i sina hemländer. Dem – alltså de ovan uppräknade, inte de äkta flyktingarna – släpper svenska Migrationsverket in i landet och dem tvingas svenska folket försörja.
Jag ser inte fram emot mötet med mannen som ska berätta om personen som varit här i 17 år utan tillstånd. Jag tar del av så många historier som i ett annat land skulle få dess regering, riksdag och hela folk att resa sig och sätta stopp, men i Sverige händer ingenting. Eller, för att vara korrekt: ytterst, ytterst lite. Men så många har ingen att vända sig till och berätta och jag dokumenterar ju vansinnet för framtida forskning, så jag lyssnar på så många och så mycket jag orkar ta in. Också på den man jag ska träffa idag.
Det som gör det jobbigast är att jag inte har makt att förändra och att jag inte ens, trots alla dessa år av tydlig rapportering, lyckats få främst politiker men också journalister att förstå vad som pågår och hur fel det är.
Politiker, journalister, andra med samhällsintresse – egentligen varje svensk – borde läsa och ta till sig det som berättats av miggorna genom åren, och som finns mycket lätt tillgängligt. I ärlighetens namn bör dock också sägas att det finns de som har ”vaknat” inom journalistiken. En del av dem har jag haft kontakt med och de har, delvis tack vare miggornas berättelser, börjat rapportera mer realistiskt. Men fortfarande verkar det som om de flesta är rädda för att ens presentera fakta. Det är ett sjukt – på riktigt sjukt – förhållningssätt och torde vara unikt för Sverige: att tro att sanning och fakta är ”främlingsfientliga”. Jag har försökt förklara för många rädda svenskar att så inte är fallet, men de är så livrädda (ofattbart!), de tror på fullt allvar att de kan stämplas som just främlingsfientliga eller rasister eller islamofober om de yttrar sig kring de fakta som så många i Sverige försökt dölja och förtränga under decennier! Som om en sanning, ett faktum någonsin skulle kunna göra någon till främlingsfientlig, rasist eller islamofob!!!
I tio år har jag skrivit här på bloggen och i två böcker* (en tredje kommer under hösten) om de mest hårresande, vansinniga, horribla och groteska situationer, ärenden, öden på asylområdet i Sverige – till mycket stor del med hjälp av miggor som pendlat mellan hopp och förtvivlan – de senaste fem, sex åren mest förtvivlan. Det är bara att titta på de övriga nordiska länderna, så ser man ju att det är Sverige som skiljer ut sig och som allt mer utgör en fara för sig självt och sitt folk men också för andra runtomkring. Det är inte Danmark, Norge och Finland, där utlänningslagarna inte är mycket annorlunda än i Sverige, som utgör en fara. Det är inte i de länderna där asyleriet havererat, det är inte i de länderna som instabilitet och inre spänningar råder. Det är här. I Sverige.
Nu ska jag lyssna på mannen från den andra verkligheten, den som politikerna inte låtsas finns. Fortsättning följer.
* Här kan de två delarna av Inte svart eller vitt utan svart och vitt laddas ner direkt som e-böcker för endast 40 kronor per bok (110 kronor resp 120 kronor i pappersformat).