Gästbloggning av rikssvenske, numera finske medborgaren Lasse Odrup, som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.
På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.
Funderingar i juletid
Jag blev nästan generad när jag läste Lars Lindströms kolumn – Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av – i Expressen den 22 december. I den skriver han att Sverige är glest befolkat och därför borde ge plats för fler asylsökande och flyktingar. Menar han som Reinfeldt verkligen, att de med uppehållstillstånd skall placeras i skogen och med såg, yxa och svedjebruk skapa sig en framtid? Nej, förmodligen har journalisten Lindström inte tänkt så långt. Han bortser elegant från att de nyinflyttade behöver jobb, bostäder, skolplatser, språkutbildning, vårdplatser, infrastruktur med mera, kort sagt möjlighet att integreras i det svenska samhället. Fast sådant är ju bara bagateller när det gäller att bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som tydligen genomsyrar hela Sverige.
Han menar kanske väl, men med hans resonemang borde Grönland vara en ännu bättre plats för invandring. Tyvärr är det här tänket ganska typiskt för makthavare som seglar i det blå och aldrig någonsin funderar över vad vanliga människor har för behov. Alla resurser finns ju redan hos makthavarna i Täby och på Södermalm eller var de nu bor och då är det väl likadant i resten av Sverige?
Jobb och bostad är annars viktigt för integrationen, det påstår åtminstone de gamla vanliga soffdebattörerna i TV. Fast när de väl sagt denna självklarhet så brukar de luta sig tillbaka i soffan och stråla som om de funnit den heliga Graal. Hur jobben och bostäderna skapas är man av naturliga skäl mer otydlig om.
God jul och gott nytt år!
På bloggen finns fler texter, av, med och om Lasse Odrup.