På sidan Opinion i Hufvudstadsbladet klär den finlandssvenske professorn i historia vid Helsingfors universitet, Henrik Meinander, sina åsikter och tankar, som för övrigt helt sammanfaller med mina egna, i en kanske tydligare ordskrud än jag har förmått göra de senaste åren. Även om jag har försökt. Han talar bland annat om ”intellektuell lättja och slapp retorik i diskussionen om sverigedemokrater och sannfinländare”. Själv skulle jag ha sagt ”intellektuell oförmåga och slapp retorik”, men nu är det alltså professor Henrik Meinanders ord jag citerar. Han säger vidare:
Valkampanjen inför Sveriges riksdagsval var både underhållande och tankeväckande. Underhållningen bestod främst av det fyrverkeri det fyrverkeri av raka budskap och vassa repliker som de två politiska blocken serverade i allt intensivare takt inför valdagen. Tankeväckande var igen det systematiska sätt på vilket Sverigedemokraterna endera utpekades som högerpopulister och rasister eller helt enkelt ignorerades som en politisk paria.
Och vidare:
Att utan omsvep kalla dem för populister är dock inget annat än intellektuell lättja eftersom det befriar oss från att försöka förstå vad de säger och bemöta dem med vägande sakargument.
Ur sin finländska och betydligt mindre ”hysteriska” synvinkel säger professor Henrik Meinander också:
I Sverige kallar en del vänsterfolk Sverigedemokraterna rentav för fascister, eftersom enstaka anhängare av partiet har sina rötter i diverse obskyra nazi- och fascistklickar. Även det är slapp retorik. Inte minst mot bakgrund av att många av Vänsterpartiets äldre anhängare i tiden var kommunister, det vill säga i praktiken accepterade de systematiska brott mot mänskligheten som pågick i det sovjetiska imperiet och dess östeuropeiska buffertzoner.
Antagligen är detta skälet till att ingen i Finland skulle komma på tanken att beskylla Timo Soini för att vara fascist trots att även Sannfinländarna har enstaka anhängare med en brun bakgrund eller attityd.
————————–
Vilseledande begrepp gör det svårare att föra en konstruktiv samhällsdebatt om hur Sverige och Finland borde tackla de utmaningar som vi idag står inför.
Allt detta har även jag förfäktat i många år. Dessvärre går det i Sverige inte att föra sådana här resonemang. Här klarar man inte att, som man gör i Finland och som professor Meinander också visar, se nyktert och klart på den situation som råder utan tar den lätta, den fega och felaktiga vägen ut genom att ständigt förhålla sig till landets nu tredje största parti på ett sätt som nästintill ter sig intelligensbefriat, inte bara som intellektuell lättja. Det intelligensmässiga och intellektuella haveriet kan komma att få ännu fler svenskar att rösta på Sverigedemokraterna i nästa val. Partiet kan bli störst eller näststörst. Sker det så är det – i demokratins namn – helt rätt eftersom det är folkets vilja. Då är det ju de facto en sverigedemokratisk politik som folket vill ha. Och i en demokrati handlar det om vad folket vill, inte vad ett antal personer som ser sig som någon sorts ”folkuppfostrare” tycker. Och det sker också, i så fall, till mycket stor del för att alla andra riksdagspartier ägnat sig åt just det som den finlandssvenske professorn kallar ”vilseledande begrepp” och ”intellektuell lättja”.
Kommentar: Artikeln kan tyvärr inte länkas till eftersom man måste ha ett digitalt konto hos Hufvudstadsbladet för att läsa den. Jag kan dock uppmana alla svenskar (i alla fall många som vill råda bot på sin intellektuella lättja) att skaffa ett sådant. Det kan man göra här.
© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till det är inlägget.