Samtidigt som vår lokaltidning Södermalmsnytt tutar ut sitt budskap (kan läsas här), skiner solen, parkerna är gröna och Bondens marknad är i full gång på Katarina bangata. Jag har aldrig tänkt i termer av att ”hata” eller ”älska” mina kvarter på Söder och skulle någon ha frågat så hade jag väl snarare sagt att jag älskar än att jag hatar dem.
Jag har själv bott på Söder i några decennier, redan innan det blev ”fint” att bo här. Medan grekernas svartklubb fanns kvar på hörnet av Åsögatan och Nytorgsgatan. Söders Elektriska, med det gamla paret som jobbade tills de var över 80 i butiken som de haft i över 40 år, låg på Renstiernas gata. Erik Johanssons kött- och fläskaffär fanns kvar på Renstiernas gata och dit vallfärdade människor från både när och fjärran. Pizzeria Tevere låg i nära fyra decennier vid Nytorget. Ramqvists Läderhandel låg på Folkungagatan, precis vid busshållplatsen. Där hängde rejäla långkalsonger och stod grova, handgjorda läderkängor i skyltfönstret, alltid med fint handtextad reklam för varorna på hemsnickrat rim. Och medan det ännu vimlade av vilsegångna halvalkisar, lätt psykiskt udda typer och stadsdelen hade en mycket levande och mycket genuin, lite gammaldags svensk själ.
Fortfarande finns en del av den gamla själen kvar, dock i betydligt mindre utsträckning än för bara 15, 20 år sedan. Men kvarteren där jag bor känns som en småstad i storstaden, jag känner dem som har butikerna i området, känner igen och hejar på många som bor här och trivs bra i mitt hus där det bara bor 10 personer/familjer i uppgången.
För min del tycker jag inte att det finns något att ”hata” på Söder, tvärtom. Och här är ett litet bildsvep från en septemberlördag i mina kvarter; det finns betydligt mer att älska än att hata!
Bilderna föreställer en oxel vid Axel Landquists park; Frida, 99, som handlar på Coop; folkliv på Södermannagatan; gatuburgare på Nytorgsgatan; blommor och äpplen och pumpor på Bondens marknad på Katarina bangata och Axel Landquists park.
