Politiker och journalister – och andra som deltar i debatten och samtalen kring den ojämförligt mycket stora asylinvandringen till Sverige – har under många år följt vad miggorna (och jag) skrivit om detta område här på bloggen men valt att inte låtsas om de ofta hårresande historier som berättats. Historier som skulle få ansvarskännande politiker och dito journalister i nästan vilket land som helst att genast reagera. Dock alltså inte i Sverige.
Men både de ovannämnda kategorierna, liksom den svenska allmänheten borde väl åtminstone vara intresserade av att ta del av vad en flykting (alltså en person med flyktingstatus) har att berätta? Eller? Hur ska man kunna styra ett land och ska man kunna rapportera allsidigt och sanningsenligt om verkligheten i detsamma om man ställer sig med huvudena i sanden och bara vill höra talas om – och själv tala och skriva om – det som man en gång har bestämt ska vara ”verkligheten”?
Samtliga var alltså pakistanier, men när de väl kom till sina destinationer i Europa skulle de alla ljuga och säga att de var från Afghanistan. För att ”bevisa” det skulle de tala den pashto som talas i Pakistan (men inte i Afghanistan) och det skulle räcka mer än väl som ”bevis”.
Läs här fler utdrag ur Zulmay Afzalis andra bok Hederlighetens pris, som beskriver hans flykt från Afghanistan till Sverige, som förresten inte alls var hans mål från början.
Zulmay Afzalis första bok heter En flykting korsar ditt spår och handlar om hans liv och uppväxt i Afghanistan och Pakistan och hans arbete för president Hamid Karzai i den afghanska regeringen. Här kan man läsa utdrag ur den.
