Hur är det möjligt att så många svenskar står så handfallna med förvåningens fingrar i häpnadens munnar, över det ökade och ökande stödet till SD! Hur ignoranta (i betydelsen ”okunniga”) är de, egentligen? Alltså de journalister, debattörer och politiker som står där och undrar och förfärar sig? Hur är det möjligt att de inte förstår att det till stor del är på grund av dem själva (!) som stödet för Sverigedemokraterna ökar! Konstigt att de, som själva ser sig som tongivande och förmodligen också som begåvade och smarta och som har alla tänkbara plattformar till sitt förfogande, inte lyckas förstå sin förödande roll i att det går som det går i Sverige. Det är mer än skrämmande. Stackars Sverige.
Så här förvånat skriver Aftonbladet den 29 november i en artikel med rubriken Stödet till SD ökar – trots skandalerna:
Men trots att partiet genomgår sin största kris någonsin ökar man med 2,1 procentenheter i Novus senaste opinionsmätning.
Har alla tappat analysförmågan i detta land? Eller är det så enkelt att fegheten tar över och ingen vågar analysera siffrorna offentligt av rädsla för att någon ska kalla dem en massa fula ord, trots att de inte gör annat än analyserar en faktisk situation på ett rakt sätt? Borde inte de högljudda, de som hela tiden – likt Aftonbladet i sin artikel – talar i katastroftermer som ”rasistattacker” och ”rasistiska och sexistiska uttalanden” etc, kunna klara av att dra åtminstone en eller annan slutsats av att allt fler moderater och socialdemokrater upphör känna lojalitet med sina gamla partier och väljer att gå över till Sverigedemokraterna? Borde de inte kunna klara av att se, att de själva i hög grad är en del av skeendet? Journalister i Sverige är ju numera långt ifrån ”objektiva”, de verkar i stället – inte sällan – efter egna agendor. De etiska reglerna för journalister finns ofta bara på papperet, det viktigaste för många av dem är att ha en stor bildbyline och framhäva sig själv och hur bra de är, i stället för att tona ner sin egen person och rapportera korrekt och sanningsenligt till ett folk som numera också hittar information på nätet.
Politiker är också alltför ofta tondöva, jag ska här inte relatera något ur de ganska många samtal jag haft med just den kategorin, utan bara säga att det kan vara som att tala till en vägg. För har en politiker bestämt sig för att saker och ting är på ett visst sätt, eller när deras parti har bestämt sig för en viss linje, så klarar han/hon sällan att se (eller erkänna) att saker och ting kanske i själva verket är precis tvärtom. Eller åtminstone inte just så som de vill att det ska vara. Samma sak gäller för debattörer och s.k. experter: de vandrar runt i allehanda medier och uttalar sig ofta tvärsäkert om saker de inte verkar förstå eller känna till; huvudsaken är att få synas och höras och att få fortsätta gå runt i samma kretsar där alla andra tänker och tycker ungefär likadant och har likadana godhetsstrutar på huvudet.
Här finns TV4/Novus Väljarbarometer publicerad den 29 november.