En finlandssvensk bloggläsare (som bott i Sverige…) skriver klokt och tänkvärt:
Svensk migrationspolitik har kinesat till sig: ”Ett land, två system”
En EU-medborgare behöver:
• pass eller nationellt ID-kort
• registreringsbevis från Migrationsverket
• handlingar som styrker civilstånd
• födelsebevis för eventuella barn
• undertecknat anställningsbevis med namn och arbetsgivares namn
• anställningsvillkor
• namn på en kontaktperson hos arbetsgivare
• arbetsgivares organisationsnummer alt. kontoutdrag från bank eller intyg om pension
• heltäckande sjukförsäkring som gäller för bosättning i Sverige under ett helt årEn asylsökande behöver:
en bra historia
Kommentar: Jag har själv följt en italiensk familj under sommaren. Han har fått en hög och välavlönad tjänst här och har med sig sin fru och sin lilla dotter. De kom till Stockholm 1,5 månader innan han skulle börja jobba, för att ordna med boende, bankkonto, internetabonnemang – ja, allt det där man behöver för att kunna leva och verka här (om man är från ett EU-land alltså).
Men familjen vägrades personnummer trots att de hade alla – alla! – papper i ordning: försäkring, arbetsgivarintyg och givetvis styrkt identitet m.m.. De var helt låsta; utan personnummer var de bakbundna när det gällde allt som skulle ordnas för deras liv här. Skatteverket vägrade ge dem personnummer trots att vartenda papper var i ordning och de lätt hade kunnat kontrollera mannens anställning (om de inte litade på intyget…) genom att lyfta en lur och ställa en fråga hos arbetsgivaren. Personnummer skulle de få söka först från den dagen då mannen faktiskt, rent fysiskt, påbörjat sin tjänst.
De sa, halvt på allvar, halvt på skoj att ”Sverige verkar prioritera identitetslösa analfabeter utan jobb från utomeuropeiska länder, framför EU-medborgare som har alla papper i ordning och försörjer sig själva utan bidrag från första dagen i landet.”