Den HVB-hemsanställdas två tidigare texter finns här: Det kom ett mejl från en anställd på ett HVB-hem. Del 1. (22 april 2012) och Det kom ett mejl från en anställd på ett HVB-hem. Del 2. (23 april 2012).
En del ungdomar uppger rätt ålder och namn först efter de har flyttat ut i eget boende och det gör de för att bördan av att ljuga om sin identitet och sin ålder blir för stor. De kan inte se sig själv i spegeln efter ett tag. Men för andra är det bara ”business”, de går vidare utan att reflektera närmare.
Jag har suttit på Röda Korset med en ungdom som ville hitta sin familj i Mogadishu. När han inte kunde beskriva kvarteret han sade sig ha bott i så kunde inte Röda Korset gå vidare. Det slutade med att vi gick därifrån. Sådant händer emellanåt. Det kan även hända att unga vill vänta med att eftersöka sina familjer. De vill vänta, men ger ingen förklaring till det innan uppehållstillståndet är klart. Då vill de söka efter familjen, och det genast. Men, ungdomarna brukar ju vara väldigt bra på att hitta sina tidigare försvunna familjer själva, långt innan Röda Korset ens postat informationen till Schweiz, där deras central ligger.
Vi hade en kille från Afghanistan häromdagen som visade ett afghanskt pass i sitt namn med ett visum utrivet. Passet var stämplat Teheran/Iran med ankomst Stockholm-Arlanda. Passets datum hade gått ut. Samma ungdom har nu ansökt om främlingspass och har troligtvis berättat standardhistorien till Migrationsverket. Den lyder:
Han tog sig över gränsen till Iran. Där stannade han ett tag. Sedan smugglades han över bergen till Irak och vidare till Turkiet. Där blev han fängslad och misshandlad. Från Turkiet tog han sig till Grekland där han återigen blev fängslad och misshandlad. När han sedan blev utsläppt så var det en farbror som fixade resan genom Europa, men det var extra svårt då pojken fick hänga i drivaxeln hela vägen till ett land i Europa som hette Sverige (sarkasm). Han hade ingen aaaning om att det var Sverige han kommit till. Slut på sagan. The End.
De flesta ungdomar som kommer från Afghanistan har nog tillbringat nästan hela eller delar av sitt liv i Iran. Det är ingen höjdare där heller då de knappast har några rättigheter som illegala i det landet, men de har knappast asylskäl i Sverige.
Vi får en del killar från Mongoliet. Ingen får PUT och nästan ingen gör något väsen av sig på boendet. Det verkar mest handla om en sorts ”asylturism” eller en ekonomisk grej med grabbarna från Mongoliet. Sedan har vi somalierna som ges PUT i 99,9 % av fallen (trots att de ofta inte ens kommer från Somalia). Men den mest krävande gruppen är de som kommer från Afghanistan. Väldigt svårjobbat med mycket heder involverat i de flesta fallen. Till skillnad mot somalierna som har en mer positiv och utåtriktad attityd så är afghanerna betydligt jobbigare från start och kräver att få det de vill ha när de anländer till boendet. Det har byggts upp ett nätverk i Sverige med ensamkommande afghaner som håller kontakten och utbyter erfarenheter och tips och tricks om hur man skaffar sig det man vill ha.
Det märks en stor skillnad mot för fem år sedan, när mottagandet i kommunerna drog igång på allvar. Då visste inte ungdomarna vad de kunde kräva, men det vet de nu. Och kräver gör de.
Allt detta är observationer som gjorts under många år som anställd på ett HVB-hem. Man får ta det för vad det är, alltså just egna observationer på ett HVB-hem, inte göra det till en sanning som gäller allt och alla. Med stor sannolikhet så har jag också blivit både en aning cynisk och en aning luttrad och har svårt att sortera lögner från sanningar efter alla år på HVB-hemmet. Man är lite trasig liksom.