Det kom ett mejl från en f.d. asylsökande:
Lärde känna dig för ungefär 9 år nu då du sysslade med asyl. Du kämpade väl. Nu kan man inte ta kontakt med, dig ens för att få råd. För din kännedom nu är det 10 år som jag bott i Sverige utan rätt till skydd / asyl fast bär på ett svagt hälsotillstånd. Undrar om vi kan etablera kontakt via e-mejl för att förklara mitt missöde. Tack på förhand för båda fall.
Jag kommer tyvärr inte ihåg mannen. Under mina 14 år som ideellt asylombud träffade jag hundratals och åter hundratals asylsökande. Efter 14 års ideellt arbete och sedan några år tillbaka åtar jag mig inte längre några klienter och ger endast råd i enstaka undantagsfall.
Det är hemskt att få veta att den här mannen fortfarande befinner sig i ett Ingenmansland efter ett helt decennium. Han borde antingen för länge sedan ha skickats tillbaka till sitt hemland, eller fått uppehållstillstånd om det hade funnits skäl till det. Men han har helt enkelt inte befunnits ha skäl att få stanna och har därför egentligen och de facto sig själv att skylla (även om det låter hårt när man säger det) för att han stannat kvar och försatt sig i en helt omöjlig situation.
Sådana här mejl får jag relativt ofta och det finns sällan någonting jag kan säga eller göra för dessa människor. Att säga att ”du måste lämna landet eftersom du inte har fått rätt att vistas här” är meningslöst, det lyssnar de absolut inte på. Att tro att Migrationsverket plötsligt och av sig självt och utan anledning ska ändra sig trots att ärendet prövats – ofta i många omgångar – är också meningslöst. Myndigheterna måste bli bättre på att, när hela asylprocessen gåtts igenom och alla skäl prövats – och som sagt: ofta flera gånger – se till att människor som inte fått asyl eller PUT lämnar landet. Att lämnas att leva i Ingenmansland i ett decennium är orimligt och omänskligt.
Jag mår illa av att inte kunna göra något som leder någonvart för den här personen. Oavsett om han själv är skyldig till sin situation eller inte – han vill inte lämna Sverige trots avslag på ansökan så han håller sig gömd – så är hans tillvaro fullständigt ohållbar, inte minst psykiskt. Det är också människor som han som kan bli desperata och ta till vapen eller försöka ta sina liv genom att bränna upp sig själva eller genom andra metoder.
Sverige har en skyldighet att se till att dess lagar efterlevs och inte härbärgera människor här i decennier i ett totalt utanförskap, att likna vid ett svart hål, eftersom det inte finns minsta chans att beslutet om att de ska lämna landet plötsligt ska ändras. Också detta har både miggorna och jag skrivit om i min bok och uppmärksammat politiker och andra på i åratal. Ingen verkar bry sig. Men det blir ett himla liv i media när en asylsökande tänder eld på sig själv eller hotar miggor med knivar. I en dag eller två. Sedan händer ingenting igen. Massor av fall är heller inte ens kända för allmänheten eftersom media självklart inte får reda på allt. Den svenska regeringen och riksdagen måste avkrävas ansvar för situationen med de uppskattningsvis 30.000 – 50.000 människor (en del beräknar uppåt 80.000) som befinner sig i Sverige illegalt. Regeringen, riksdagen och Polisen har ansvar för att se till att landets lagar upprätthålls, både för folkets skull men också – inte minst! – för den här mannens skull, som skriver till mig här ovan, och för alla de andras skull som lever utanför samhället och blir allt desperatare. Men de tar inte detta ansvar.