En migga funderar:
Jag har funderat över detta med det i vissa kretsar nästan tvångsmässiga hyllandet av invandringen och ”mångkulturen”. Den fullständigt okritiska hållningen och de rabiata angreppen på alla som på något vis vågar yppa en kritisk åsikt. Den snabba skiftningen mellan kollektiv/individ som sker i debatten (den debatt som inte finns, men som borde ha funnits), där kollektivet bekräftas av individen, men aldrig tvärtom. Men vänta nu, känns inte retoriken och ovanifrån-perspektivet igen, där en grupp utser en annan grupp till offer och omfamnar denna grupp med en frenetisk och aldrig sinande omsorg, om den andra gruppen så vill eller inte?
Jovisst känns den igen. Det är en direkt spegelbild av den akademiska vänsterns kidnappning av arbetarklassen. Den man omfamnade men tappade greppet om när arbetarklassen blev ekonomiskt stabil och förvandlades till medelklass. Vart skulle man nu ta vägen med klasskampen, när kamraterna på golvet inte längre var med på revolutionståget utan hellre satt hemma i radhuset, putsade på Volvon och drack rödvin?
Goda råd var dyra, det gällde att snabbt hittade en ny grupp att solidarisera sig med. Naturligtvis är det inte svårt att förstå att invandrarna blev det naturliga målet för vänsterns lystna blickar. Här fanns en grupp i behov av deras solidaritet! Många i vänsterrörelsen hade ju stor erfarenhet av invandrare, de hade ju suttit med i solidaritetsgrupper för både Chile och Kuba! Att man också hade kelat med Kina och Nordkorea ville man helst inte prata om. Nu såg man med förtvivlan hur de nyanlända placerades i ghetton och hamnade i arbetslöshet. Här fanns krav att ställa. Man förklarade nogsamt för de nyanlända att de var offer och att den fasansfulla behandling de råkade ut för i Sverige berodde på den strukturella rasismen som är så utbredd i Sverige, alla var rasister, oftast utan att veta om det själva. Personer i ledande befattningar, som Mona Sahlin, gick ut och förklarade att i Sverige satt minsann tusentals högutbildade kirurger och ingenjörer och körde taxi!
En massiv, men tyst, kampanj startade för att visa hur bra invandringen och mångkulturen var. Att en i princip enad presskår ställde sig bakom projektet är inte förvånande, då många av de ledande journalisterna höll och håller till på vänsterkanten. Eftersom det var denna grupp som satte agendan, vågade ingen säga emot med risk för att hängas ut som rasist i media, och snart hade man fått med tillräckligt många för att maskinen skulle bli självspelande. Lyckan blev total när man med sig i ledet fick en invandrad professor, som kunde visa att han var så till den milda grad diskriminerad att han uppbar endast två professurer!
Man gav professorn i uppdrag att göra en utredning om hur utbredd rasismen och diskrimineringen var i Sverige, och föga förvånande visade den sig vara av rent enorma mått, fast det var svårt att säga hur. Man hittade också en professor i kriminologi som lugnt och stadigt förklarade att den överrepresentation som vissa invandrargrupper uppvisar i brottsstatistiken enbart beror på att de är offer för den strukturella rasismen som den andra professorn visat på i sin utredning. Så hade det till slut blivit så, att den som sade något negativt om invandringen blev brännmärkt som rasist.
Det som är underligt är, att i det som kallas debatt definieras en invandrare som muslim. Talar man om invandrare så talar man om muslimer. Så till sitt bröst har vänstern alltså tagit en grupp som inom sig hyser åsikter vilka inte alls överensstämmer med deras egna ideal, utan absolut tvärtom i många fall. Jämlikhet, frihet och broder/systerskap existerar inte i många av dessa människors tankevärld. Vänstern förespråkar en helt sekulär stat, men går glatt hand i hand med teokrater för vilka en stat där medborgare är fria att hysa egna tankar och ifrågasätta till och med Gud enligt västerländsk bildningstradition är en mardröm. Jämställdhet mellan könen existerar överhuvudtaget inte i deras världsbild. Men detta har tydligen ingen som helst betydelse, eftersom vänstern nu har en grupp som aldrig kommer att svika, de kommer ständigt att behöva vänsterns ömma omsorger. Detta uppnår man genom att se till att de alltid kommer att se sig som offer, genom att ständigt upprepa mantrat om den ”strukturella rasism” de utsätts för.
Sverige är på väg att begå demografiskt och ekonomiskt självmord, men den som inte tycker att det är bra är rasist. För genom att visa sig odelat positiv till invandring och mångkultur visar man sig vara en ”fin människa”. Och det är väl ändå det som är det viktiga?
