Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak. (Här finns tidigare texter, här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och just nu också om sina intryck av vad som pågår före, under och efter valet 7 mars.
Polis, militär, sjukvårdspersonal m.fl. har redan röstat
På torsdag den 4 mars började helgen som vanligt vid lunchtid. Fredag är helgdag här i Irak. Jag var bjuden på bröllop i Akre av en finsk-kurd som skulle gifta sig. Jag och min kompis åkte direkt från jobbet efter lunch. Förutom bröllopet hade jag ”radarn” på för att pejla hur valyran ser ut längs vår färdväg ute i landet, i städerna och byarna mellan Erbil och Akre, en bilresa på 1,5 tim norrut mot bergen.
En enstaka kolonn med bilar överfulla med folk som viftade med partiflaggor tutade förbi i korsningen där man till vänster kör till Mosul och till höger mot Bardarash och vidare till Akre. Valkampanj med glädje! Utöver det var det vanlig valaffischering här och där, precis som hemma. Check pointsen längs vägen var något mer förstärkta än vanligt, men alla hade tid att språka vänligt, ställa sina frågor så som ”hur mår du, vart är du på väg, var bor du, vad du gör där, vilket land kommer du ifrån”. Det händer att Peshmerga soldaten frågar direkt: ”Kommer du från Sverige?” Alla här har släktingar i Sverige.
På fredag och lördag blir det nog mer trafik på vägarna och köer vid alla check points, när folk kör till sina hemorter för att rösta på söndag. Då kanske samtalen vid check points blir lite kortare.
Alla Peshmerga soldater hade ett till hälften lila pekfinger. Så även min kompis svåger hemma i Akre. Han jobbar som sjukvårdare och har redan röstat. Alla tjänstemän och de som arbetar i olika samhällsorgan och som kan tänkas tjänstgöra under valperioden har redan röstat, och de har alla fått doppa sitt pekfinger i lila bläck som tecken på det. Det är en säkerhetsåtgärd för att samma person inte ska kunna rösta en gång till, eftersom färgen sitter kvar tills den slits bort med tiden.
Ändå skojade mina kollegor på jobbet häromdagen och berättade den ena listiga historien efter den andra om hur man kunde manipulera pekfingret och gå och rösta för halva klanen om och om igen. Det kanske är en skröna (med viss sanning), men det kanske finns en anledning till varför valobservatörer fortfarande behövs!
Bröllop i Kurdistan är ett kapitel för sig, så det återkommer jag till. Men min finsk-kurdiska vän och affärskollega var en lycklig nygift man med sin unga fru.
Jag åkte hem till Erbil i nattens mörker och allt var så lugnt och fridfullt.
Fortsättning följer!