Jag skäms å Sveriges vägnar och blir arg och förtvivlad när jag läser Alf Svenssons artikel Välkommen till gubbhyllan, Nuder på Expressens debattsida den 27 januari! han skriver apropå den Att det kan få vara så otroligt torftigt och inhumant mellan människor som det är i detta land för äldre men också för många andra, är en gåta. Men folket självt är ju inte särskilt ombryende och staten ska ta hand om allt, så då blir det väl så. Sverige är ett u-land på känslornas område och ett nästintill ett helvete att leva i för dem som är det allra minsta lilla utanför. Det visar Alf Svenssons text i blixtbelysning. Här är några citat ur den:
Under mer än 30 år som partiledare har jag från Trelleborg i söder till Tornedalen i norr vistas runt. Ansvariga politiker och föreståndare har lett korridorvandringar och pekat på rokokobyråar skänkta av Lions. Måltidslistor som garanterat tillräckligt med protein har suttit naglade på väggar. Konst som långt ifrån alltid någon har begripit sig på har hängts upp av kulturkommitten. Imponerande yttre miljö!
Men om, om, om det någonstans ska ordas om "hyllor", så finns dessa på många, många av vårt välfärdslands äldreboende. I rullstolar och fåtöljer med en evigt surrande tv i rummet, som kanske rent av kallas "sällskapsrum", är ensamheten serverad. Dag ut och dag in, i stort sett osedda, är medmänniskor utplacerade och väntar ut sin tid.
Barn som inte får ögonkontakt med någon och får känna närhet tynar bort. Äldres vardag verkar många gånger vara planerad så att livet ska ebba ut. Där i halvcirklar framför den ljudmolande tv:n i sällskapsrummet eller där i det egna rummet, där ingen knackar på förrän maten och psykofarmakan ska inmundigas, hyser vi våra fäder och mödrar och inbillar oss att allt är bra. Som om trygghet och trivsel vore inmurad i väggar och mänsklig värme fanns indragen i golvtiljorna.
Tar jag i? Ja, vem lyssnar annars? Vem ägnar annars de 100 000-tals medmänniskor som inte fläker ut sig i veckopress, såpor och nöjessidor någon tanke. Vem funderar annars över de dagligen använda orden och uttrycken som permanentar vanföreställningen att ålder är en sjukdom och att erfarenhet bör nonchaleras?
Vart tog: "Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig"-tanken vägen? Är det alltså så här, som Alf Svensson beskriver, som ni själva vill bli behandlade? Tyvärr hyser jag inga förhoppningar om att svensken ska kunna bli mer ombryende, mer inkännande mot sina medmänniskor eller inse att "som du behandlar andra så blir du också själv behandlad". För i Sverige är det alltid "någon annan" (den s.k. staten) som ska sköta allt och folk vill eller förmår av någon anlednig inte inse att "någon annan", det är vi, alla.