Miggornas ”skattkistor” är outtömliga och det de berättar är ibland rent dråpligt. Miggorna skriver att de uppskattar att det finns ett ställe (den här bloggen) där de kan uttrycka sig och berätta om vad de ser, hör och upplever för en bredare allmänhet. Och de mejlreaktioner och kommentarer som inkommit dels efter min kolumn i Svenska Dagbladet – Utlänningslagen ska också följas – dels efter inlägget Liten enkät, är som en flodvåg. Men i gammelmedierna och på politiskt håll är det många huvuden som sticks i sanden. ”Ta bort fakta, rapportera inte om fakta, berätta inte obehagliga sanningar som går stick i stäv med vad vi en gång har bestämt oss för att tycka”, är alltför mångas reaktion. ”Det jag inte låtsas om, det finns inte”.
Här följer nu återigen en miggas betraktelser:
En sak som numer gör hela migrationstillställningen till närmast putslustig – det är bättre att skratta åt eländet än att gråta – är att det är så lätt att skjuta skutan i sank.
Ta exempelvis det här med internationell familjerätt. Det är en rätt stor sak över hela världen, och där lagstiftare i Sverige gärna vill veta varför diverse skyddslagstiftningar inte ger önskad effekt. Svaret är enkelt – för det är ett rättsområde som Migrationsverkets Rättsenhet inte ens känner till existerar. Så när exempelvis justitiedepartementet vill veta hur det kommer sig att människor kommer hit på barnäktenskap och på vårdnadsdomar och adoptionsbeslut som i den svenska rättsordningen inte ens är värda papperet de är skrivna på så kan mycket utredningstid sparas in genom att begränsa undersökningen till Migrationsverket.
Ta identitet som ett annat exempel – de flesta på verket har med asyl att göra, fartblindheten har tyvärr blivit stor, och jag minns med bävan första gången jag pratade med en beslutsfattare som inte förstod vad identitetshandling eller styrkt identitet är för något. Beslutsfattaren där hade under sin tioåriga anställningstid på verket inte ens sett ett riktigt pass i någons ärende (sic!), än mindre förstod hon riktigt vad passets värde var.
Ta passkravet som ett tredje exempel, eftersom det hör ihop med styrkt identitet – det är liksom hela poängen med denna identitetshandling. Här är läsokunnigheten närmast abnorm – det finns nämligen ingen skillnad i passkravet för inresa mellan tidsbegränsat och permanent uppehållstillstånd (PUT). Skillnaden däremot gäller vistelse efter att identiteten väl blivit styrkt – en person med PUT behöver inte vid varje given tidpunkt ha pass om inte denne ska ut och resa.
Ta arbetsrätten som ett fjärde exempel. Begrepp som utstationering, fasta driftställen, koncernanställda, företagsinterna utbildningar etc gör bara att handläggare börjar rulla med ögonen och gissa istället. Resultatet av att i decennier ha stått utanför arbetsrätten. Migrationsverkets generaldirektör pratar gärna om den globala migrationens möjligheter, men det är utåt för inåt är det inte värt någon större uppmärksamhet.
