Det kom ett gripande mejl från en kvinna som berättar följande:
Jag brukar läsa din blogg och tycker att det är bra att någon berättar om hur det fungerar på migrationsverket. Det påminner mig om hur det verkar fungera inom socialtjänsten.
Jag växte upp inom "samhällets försorg" och bodde bl a hos en familj där jag varken fick mat eller kläder. Pengarna dom fick av socialen för att ha mig där behöll dom för sig själva. Mina fötter är vanställda eftersom jag inte fick några skor. De enda skor jag hade fick jag av en klasskamrat och dom var nágra nummer för små. Dessa skor gick jag runt med i åratal och hade konstant sår och nageltrång. Ja, somliga går med trasiga skor, ha ha ha.
Förutom detta använde de mig som någon sorts hemhjälp som de fick betalt för att ha och sköta deras hushållssysslor. Varje dag fick jag höra att jag var äcklig, dum m.m., m.m. Deras son hotade att döda mig med en pistol mot mitt huvud. Allt detta berättade jag för socialen. Och vet du vad jag fick till svar? Jo: "Men det är ju jättehärligt här, jag skulle också vilja bo så här ute på landet". Det kanske låter för sjukt för att vara sant, men det är sant. Och det var bara en liten, liten del av allt jag fick utstå under "samhällets försorg"! Det är inte länge sedan heller, jag är 23 år nu.
En annan sak som hände. I en av familjerna jag bodde hos bodde en autistisk pojke. "Mamman" frágade om han hade tvättat händerna före maten fast hon visste att han inte hade gjort det. Han sa att han hade gjort det. Då lyfte hon upp honom i handlederna och höll hans händer under kokhett vatten. Det var inte enda gången hon gjorde illa honom. Efter att jag flyttade från den jourfamiljen polisanmälde jag mamman. Ingenting hände. Jag ringde till socialen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen och berättade allt. Men de hörde inte av sig till mig så jag kontaktade socialen igen och frågade om de fortfarande skickade barn till den här familjen och då sa de att de hade ringt mamman i familjen och frågat om hon slog jourbarn och inte gav dem mat. Hon hade svarat att det gjorde hon inte. Och därmed var "fallet" avslutat. Vad trodde de? Att hon skulle erkänna? Det var ju hennes enda inkomstkälla. Suck.
Min uppfattning av hur det fungerar inom Sveriges myndigheter är att ingen vill ta något personligt ansvar, folk vill bara ha sin lön utan att bry sig om vad de sysslar med. Jag tycker att det är synd att skattepengar ska gå till sådant här. Jag vill inte betala för det.
Den unga kvinnan som skrev och berättade ovanstående verkar ha klarat sig ganska väl trots alla svek från dem som borde ha hjälpt och brytt sig om henne. Givetvis har ändå hennes uppväxt satt spår och särskilt allvarlig är de många myndighetsanställdas totala likgiltighet. Men tro inte att något har ändrats på de ca 5-15 år som gått sedan kvinnan som berättade om sin uppväxt var tvångsplacerad hos olika familjer! För så här är det: strutsmentaliteten fungerar ju: varför ska man bry sig när man ändå aldrig personligen ställs till svars för någonting. Svenskarna kan gratuleras till sin fantatiskt välutvecklade förmåga att slå dövörat till och gå omkring med skygglappar! Och extra grattis till att Sverige för ca 17 år sedan ratificerat FNs barnkonvention som stadgar att barnets bästa alltid ska tas i beaktande! Smart drag, det kostar ju ingenting att skriva under en konvention som man sedan ändå inte följer…
Tack till den unga kvinnan för att hon skrev och påminde mig och alla som läser min blogg om vad som sker i välfärdens högborg på jorden – om vi nu för en liten stund skulle ha råkat glömma det.