Reflektioner från en migga apropå asylhanteringen generellt och irakier speciellt:
Jag läste Billströms uttalande om asylsökande irakier i Sverige i Ekot, en saklig och korrekt redogörelse, om än inte komplett. Jag läste därefter Ekots granskning av Sveriges hantering av asylsökande där de ställer sig frågan varför Sverige nu skickar tillbaka så många irakier.
En sak som stör mig är att Ekot väljer att använda uttrycket ”tvångsutvisning”, ett begrepp som faktiskt inte existerar. Utvisning är i sig ett tvångsmedel så ”tvångs-utvisning” blir en tautologi.
För oss som jobbat inom asylområdet på MIgrationsverket är svaret på varför Sverige skickar tillbaka så många irakier självklart: vår GD och några ministrar ville att Sverige skulle vara bäst i klassen, de ville visa att vi förvaltar vårt arv som världssamvete. Dessvärre hade de nog kalkylerat lite fel och insåg för sent vilka de faktiska kostnaderna för detta skulle bli, såväl ekonomiskt som socialt/demografiskt. När de, sent omsider, nu insett dessa följder slog de till bromsen, hårt!
Problemet är bara att nu har Sverige tagit emot så många vi rimligen klarar av, och troligen många fler. Många som har fått asyl har inte alls haft några skyddsskäl utan passade på att skaffa sig en behagligare tillvaro i ett annat land, inte sällan under en annan identitet. Detta gör att vi nu måste skicka tillbaka människor som verkligen har skyddsskäl. Detta borde Billström tala om, det skulle öka hans trovärdighet. Just nu ekar det osagda mer som ”Tänkte inte på det”, som uppfinnaren från Sundbyberg sade.
