I Uppdrag granskning i SVT den 24 april, som sändes live från kommunhuset i Vetlanda, fick man inte höra ett enda vettigt ord av kommunstyrelsens ordförande Göran Lindell (c). Inte ett enda vettigt ord! Bara krångligt uttryckta undanflykter, levererade med ett stenansikte som skulle kunna skrömma vem som helst. Inte för att det var fult eller på något annat sätt hemskt men för att det var så totalt känslolöst, iskallt, orörligt. Det, i kombination med de många orden som inte betydde något alls, var fruktansvärt skrämmande. Han framhöll att han har fått förtroende av vissa personer att sitta som kommunstyrelsens ordförande. Men känner han då inte att han inte har kommuninvånarnas förtroende? Är det inte deras förtroende som är det viktigaste?

Många röster hördes i programmet och de allra flesta krävde en förklaring och tydliga svar på hur socialmänniskorna och politikerna så gravt kunde strunta i sina skattemedelsavlönade uppdrag som innefattar att värna om barnen i kommunen och agera för deras bästa. Men inte ett enda svar fick de, vilket de unisont markerade i slutet av programmet när Janne Josefsson, som ledde det timslånga programmet, frågade dem om de var nöjda med de "ansvarigas" besked.

En forskare berättade det sorgliga för oss alla – det som vi, som kommit i kontakt med barn och familjer som utsatts för socialmänniskor redan upplevt – att det ser illa ut över hela linjen, över hela landet när det gäller socialutredningar och hur socialmänniskorna arbetar. Det allra värsta är att de personer som ska ta tillvara barnens rätt inte alltid gör det. Och sedan svamlar de och bortförklarar och pratar om utredningar som "ska gå till botten med allt" (som i Vetlanda) och om sekretess. Men barnen som behöver hjälp – och barnen som inte behöver hjälp – kommer i kläm, dem glömmer man bort att prata om i sin stora utredninsgnit!

Lille Bobby torterades och plågades ihjäl medan samhället blundade. Och Louise levde med sin far som var narkoman och våldförde sig på henne under många år, och hon hade en mamma som kastade ut henne vid 10 års ålder. En massa barn som inte beskrivs i media och på bloggar far illa varje dag på grund av socialmänniskors inkompetens, prestige och oansvarighet. R och I har hållits borta från sina troende kristna föräldrar i mer än tre år. Tre små barn i en kommun utanför Stockholm togs ifrån sina muslimska föräldrar och fördes till en ensamstående, 74-årig kvinna boende på landet långt ifrån deras hem och föräldrar. De två sistnämnda "fallen" berättar jag om under kategorirubriken Tvångsomhändertahande av barn i högerspalten.

Underlåtenhet att ingripa (som bl.a. i fallen Bobby och Louise) är lika allvarligt som att ingripa på ett sönderbrytande och irreparabelt sätt (som i fallen I och R och de tre barnen med muslimsk bakgrund). Socialmänniskorna har alldeles för stor makt och inget ansvar – och så gott som aldrig någon skuld till någonting. Det är oacceptabelt.