En bloggläsare i Finland uppmärksammade mig på något. Så här skrev han, med referens till nedanstående inlägg – Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm. Del 16 – och alla andra inlägg i samma serie:
Den 29 november (i fjol?) publicerade DN en intervju med Jillik Rahman, son till Joy Rahman. Här är ett litet utdrag ur mitten av intervjun (som kan läsas här i sin helhet):
"Vi träffar honom i Skärholmen, förorten söder om Stockholm där han är uppväxt och där han bor kvar. Jillik berättar att han, mamman och systern en tid efter att pappa Joy gripits fick besöka honom.
– Han bjöd oss på saft och vi hade det trevligt. Jag insåg inte att pappa skulle vara borta så länge, jag fattade inte så mycket av det som hände på den tiden.
Åtta år tillbringade Joy Rahman på anstalterna Hall, Kumla och Tidaholm. Hela tiden hävdade han att han var oskyldigt dömd och att sanningen en dag skulle komma fram.
– Under alla år ringde pappa och väckte oss varje morgon så att vi skulle hinna i tid till skolan. Vi besökte honom kanske en gång i månaden. Han bjöd på bengalisk mat som han lagat. Vi pratade och så tog mamma och pappa en cigarett. Jag ritade flera teckningar under besöken i fängelset. Sedan fick jag sockerkaka som pappa bakat. När vi skulle gå gav han syrran och mig en cd-skiva eller lite pengar."
Se närmare på de här två meningarna:
"- Under alla år ringde pappa och väckte oss varje morgon så att vi skulle hinna i tid till skolan. Vi besökte honom kanske en gång i månaden."
Bloggläsaren påpekar att Joy Rahman då satt dömd till livstids fängelse för ett brutalt rånmord, men att han inte ansågs farligare eller skadligare för sina barn än att han fick ringa dem varje dag och träffa dem varje månad!
I Nytt fall av tvångsomhändertagande av barn, Stockholm, del 12 återger du socialmänniskornas förhållningsorder: "Föräldrarna kan ringa en gång varannan vecka och stämma av med familjehemmet, ta reda på vad som sker kring barnen och hur de har det och om barnen vill kan föräldrarna prata med dem."
Sens moral: En livstidsdömd mördare i Sverige ges bättre förutsättningar att upprätthålla kontakten med sina barn än föräldrar vars barn blivit omhändertagna av sociala myndigheter!
OBS! Jag känner mycket väl till att Joy Rahman friades från mordanklagelserna av Svea hovrätt. Det är inte det som det här handlar om utan om det faktum att medan han satt i fängelse och fortfarande ansågs skyldig till ett fruktansvärt brott så kunde han hela tiden hålla mycket tät och regelbunden kontakt med sina barn.
Varken barnen R:s och I:s far eller deras mor var anklagad för något ohyggligt dåd men de "dömdes" ändå av socialmänniskorna och ansvariga politiker i socialnämnden till tre års plågsam separation från sina barn. Och värst av allt: barnen som inte hade gjort något alls dömdes till separation från sin familj och tilläts inte träffa sina föräldrar under normala förhållanden på tre år! Var fanns uttolkarna av FN:s barnkonvention under alla dessa år? Gällde inte barnkonventionen just i den här delen av Stockholm trots att Sveriges dåvarande statsminister, Ingvar Carlsson, ratificerade den i september 1990 och den skulle gälla i alla fall som rör barn? Tydligen inte.