Migrationsminister Tobias Billström (M) och riksdagsledamoten Kalle Larsson (V) debatterade om asylpolitiken, eller rättare sagt: Tobias Billström besvarade Kalle Larssons interpellation 2008/09:563 om politiskt ansvar i återvändandearbetet i asylprocessen. Det är fascinerande hur två personer som båda varit inblandade i asylpolitiken i många år och båda deltagit i lagstiftningsarbetet, kan ha så olika syn på nästan allt! Några exempel, klipp ur interpellationsdebatten:
Som svar på Kalle Larssons frågor kan jag först upplysa om att ett återvändande till hemlandet som utgångspunkt ska genomföras självmant. Det är den enskildes skyldighet att medverka till detta. Om personen i fråga inte följer beslutet om avvisning eller utvisning kan ärendet överlämnas till polisen.
Jag vill understryka det självklara i att polisen ska verkställa avvisningsbeslut i enlighet med gällande bestämmelser. När polisen bedömer att tvångsmedel måste användas ska detta ske i samstämmighet med de principer om behov och proportionalitet som uttrycks i polislagen.
Det här ska bli det år då man sänder tillbaka människor, gärna så många som möjligt. De politiska konsekvenserna av detta är de vi diskuterar här i kammaren. Men konsekvenserna i verkligheten för vanliga människor som drabbas av den här politiken, som innebär att man buntar ihop en massa människor samtidigt och skickar i väg dem i grupp, förtjänar också att diskuteras.
Det är inga brottslingar vi talar om. Det här är människor som har försökt utnyttja sin konventionsstadgade rätt att söka asyl och sedan nekats. Men det är inte något annat brott de har gjort sig skyldiga till.
Varför är det så väsentligt att så många människor som möjligt ska kastas ut så snabbt som möjligt om priset för detta uppenbarligen ser ut att vara att människor behandlas på ett kränkande och förnedrande sätt?
Är det rimligt att människor som har fått avslag på sina asylansökningar efter rättssäker prövning i vårt system här i Sverige återvänder till sina hemländer? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna ha en väl fungerande migrationspolitik i Sverige.
Om alternativet skulle vara att ja och nej betydde samma sak, att det egentligen inte skulle spela någon roll vilket som var svaret på frågorna ”Har du skyddsskäl som är tillräckliga för att få stanna i Sverige? Är det kravet uppfyllt eller inte”, att olika svar på de frågorna skulle få samma konsekvens, då skulle vi egentligen inte behöva ha någon asylprocess över huvud taget. Varför sitter vi då och prövar människorna?
Finns det över huvud taget någon person som Kalle Larsson tycker bör avvisas från Sverige? Finns det det? Varje gång vi har den här typen av diskussioner om återvändandeprocesserna försöker Kalle Larsson alltid inta positionen att Vänsterpartiet egentligen inte alls tycker att det är bra att människor återvänder, att man är kritisk mot själva grunden i processen. Visst, man hittar saker att hänga upp det på, som frågan om tvångsmedel. Det är rätt intressant, med tanke på att vi talar om tvångsavvisningar i det här sammanhanget.
Hela den inriktning på migrationspolitiken som både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga moderatledda regeringen driver är i grunden felaktig. Man bygger högre murar, gör det svårare för människor att ta sig till Sverige och EU och kränker människors rätt att söka och få skydd undan förföljelse.
En massa människor som får nej på sin asylansökan egentligen har både konventionsstadgade och andra skäl att i stället få ja på sin ansökan. Med detta sagt har inte Vänsterpartiet någon gång förespråkat att alla som vill ska få komma till Sverige och stannar här. Visst finns det också om Vänsterpartiet skulle styra den värld som vi i dag lever i människor som skulle få ett avvisningsbeslut. Det är ingen nyhet.
Det är ett faktum att flera än en, flera än två, faktiskt en massa människor, har vittnat om att de känner sig kränkta av de former för avvisning som är ett resultat av Tobias Billströms signalpolitik och extra budgetmedel.
Det finns tydligen människor som enligt Kalle Larsson inte ska få asyl i Sverige. Det var intressant. Jag tror att det är första gången som jag under mina år här i kammaren hör att Kalle Larsson säger det öppet och rakt. Det finns tydligen människor som inte i dag faller inom ramen för skyddsgrundande skäl.
Vad är egentligen skillnaden mellan att avvisa en person åt gången och att avvisa hundra personer åt gången? Enligt Kalle Larsson är det tydligen en väldigt stor och dramatisk skillnad i det här sammanhanget. För mig framstår det som en semantisk diskussion.
Det är helt okej att använda tvångsmedel när man har med stora mängder människor att göra för att till exempel säkerställa flygsäkerheten ombord på ett plan. Det är okej att använda handfängsel. Det anser både jag och regeringen, och jag tror att också varje människa som tänker i termer av flygsäkerhet inser det. När man har att göra med människor som tvångsavvisas, som inte lämnar Sverige frivilligt, måste man se till att säkerheten ombord på planet fungerar för alla människors bästa. Det handlar om dem som befinner sig på planet och dem som befinner sig på marken.
Regeringen har beslutat om ett återvändandeår. Det blir tuffare insatser mot människor varav många, låt mig upprepa det, enligt vår uppfattning har asylskäl nog att få stanna i Sverige. De ska nu kastas ut ur landet i stället. Tobias Billström är den som har det politiska ansvaret för detta.
Det är inte är en och inte en handfull utan en massa människor som avvisas samtidigt. Skulle det då på något vis vara sämre att avvisa många i stället för en? Ja, det är mycket som tyder på det. Människors uppgivenhet och ilska över situationens tillstånd stärks av varandras känsla av att må dåligt. Det kan vara ett skäl. Ett annat är att det finns en uppenbar risk – jag var nära att säga en bekräftad risk, men jag väntar med det uttrycket – att människor känner sig kränkta. De känner att de utsätts för förnedrande behandling.
Hela protokollet finns här.