Jag har så himla mycket att göra just nu. Så många olika uppdrag som jag försöker peta in i olika små mappar på min hjärnhårddisk; så många och så mycket att tänka på. Och när det är så körigt och jag är överhopad av arbete, då tar jag ibland en liten time out och går ut.

Idag gick jag till Janne i kiosken vid Vitabergsparken, det var några dagar sedan jag var där. Men först gick jag till Wirströms Järn på Folkungagatan och köpte en present till honom: ett våffeljärn. Vi har pratat om det och jag vet att han har önskat sig ett och nu kände jag att det var dags. Jag köpte förresten två, för säkerhets skull, eftersom har har ett par barn och en fru och det tar tid att grädda en våffla åt gången. Först tänkte jag köpa ett dubbeljärn, men det var nog smartare med två enkeljärn för om man kanske bara vill grädda en enda våffla så ska inte den andra delen av järnet stå och osa. Rätt smart tänkt, tycker jag. Det var expediten på Wirströms som kom på det, inte jag.

Jag kånkade de där tunga järnen upp för Borgmästargatan, korsade Kocksgatan och Åsögatan och vek sedan av ner till vänster på Skånegatan. När jag kom fram var Jannes kusin, som han inte hade sett på närmare 30 år, just på väg att gå. Han hade bara plötsligt fått för sig att söka upp Janne efter alla år. Det tyckte Janne förstås var jättekul.

Jag hade med mig några smörgåsar och vi satt där i den varma och numera riktigt mysiga kiosken och drack kaffe och åt våra mackor och pratade. Och allt emellanåt kom en kund och en till och så tre fnittrande småflickor som köpte styckgodis:

En grön stjärna och så en blå… nej, förresten, en gul.

Fnitter, fnitter. Och en man som skulle ha cigarretter men det skulle vara ett mjukt paket, inte ett hårt som Janne hade. Och folk köpte tidningar och Dajm och Jolt Cola och allt möjligt. Men däremellan satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord. Och all stress försvann och allt arbete som väntade glömde jag bort!

Plötsligt ringde Stefan Erdman på min mobil:

Hej, var är du?

Jag sitter hos Janne i kiosken, hur så?

Jag är i Merit-land och tänkte äta lunch men jag är där om tio sekunder.

Och precis när vi avslutade samtalet gled Stefan (minus ca 15 kg som han tappat sedan senast) upp i sin bil utanför kiosken. Stefan som var min medfilmare när vi gjorde dokumentären om Vickys Livs (se den här, uppladdad i tre delar) och som jag lärde mig så mycket av och aldrig hade klarat det utan. Så då satt vi alla tre där i kiosken och snackade. Det var varmt och trevligt och riktigt kul att se Stefan så slimmad som han är numera. Läs förresten också Stefans fina hyllning till Affe här.

Snart var Stefan tvungen att ge sig iväg igen men jag blev kvar ett tag till. Janne och jag pratade om vissa personers ondska och elakhet och om diverse oegentligehter som en del människor begått och begår, och som han delvis redan tagit itu med men ska fortsätta att reda upp. Vi förundrades över varför en del människor är rent elaka och onda mot andra, ljuger, stjäl, förfalskar, undanhåller, snackar skit bakom ryggen etc. När allt man behöver göra är att reda upp saker och ting och göra det på ett schysst sätt – då mår ju alla bra.

Nästan två timmar efter att jag gick ut var jag tillbaka vid arbetshögarna igen efter en utflykt i en annan värld och en rask promenad i klar och mild höstluft på Söder.