Anna Högberg är jurist och har arbetat på Migrationsverket i 20 år som handläggare och beslutsfattare och på förvaret.
Hon gick i pension från Migrationsverket den 1 april 2023.
Anna Högberg har även medverkat hos Nina Solomin i Fokus-podden den 24 februari 2023 tillsammans med journalisterna och skribenterna Henrik Sjögren och Per Brinkemo. Klicka på bildrutan för att lyssna på den.
Om vi verkligen vill hjälpa världens flyktingar så är det dags att skrota Genèvekonventionen och den asyllagstiftning som den ligger till grund för
Drygt 35.000 ensamkommande ”barn” sökte sig till Sverige under 2015. Staten betalade närmare 2.000 kronor i dygnsersättning i genomsnitt till dem som tog emot dessa ensamkommande. Det skulle gå till mat, boende och andra omkostnader. För Stockholms stads del rusade kostnaderna och dygnskostnaden landade i vissa fall på närmare 10 000 kronor. Det spred sig även till övriga landet. Det uppstod en möjlighet att tjäna mycket pengar på kort tid och många nya företag dök upp på marknaden. Flera av dessa såg till att ta bra betalt, långt över genomsnittet på knappt 2.000 som var dygnskostnaden för boende sett över hela landet hösten 2015. Den sammanlagda kostnaden för alla ensamkommande som kom till Sverige hösten 2015 var drygt 26 miljarder. Läs Kommunen betalade 8000 kr dygn för boende åt ensamkommande, SVT Nyheter den 22 november 2018. Som jämförelse kan nämnas att 26 miljarder var ungefär vad hela vårt polisväsende kostade 2015.
Man beräknade att det år 2016 var omkring 65 miljoner människor på flykt världen över, varav hälften var barn. Idag är det ännu fler. Läs Sveriges kärnstöd till UNHCR räddar flyktingar världen över, den 19 december 2016. UNHCR’s årsbudget för 2016 var 7,5 miljarder USD för hela den globala flyktingsituationen.
De som påtalade det som var uppenbart för de flesta, nämligen att det var långt ifrån alla som verkligen var minderåriga, blev hårt åtgångna i debatten. De som krävde ålderstester påstods vara främlingsfientliga rasister. När väl Rättsmedicinalverkets ålderstester kom igång visade det sig att en stor del av de testade var vuxna. Det var svårsmält för alla dem som envist hävdat att det var en myt som spreds att ”barnen” ljugit om sin ålder. Lösningen från bland annat vänstern blev att kräva amnesti. Läs De som tjänar pengar på de ensamkommande, Timbro Smedjan, den 1 maj 2018. Någon amnesti blev det dock inte.
Få av dem som bedömdes vara minderåriga befanns ha ett skyddsbehov enligt utlänningslagen och beviljades uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen/särskilt ömmande omständigheter” för att man inte kunde lokalisera deras föräldrar eller för att man inte kunde ombesörja ett annat acceptabelt mottagande i hemlandet, till exempel barnhem. För övriga skapades gymnasielagen vars syfte var att ungdomar som fått avslag på sin asylansökan skulle få stanna om de studerade. Lagstiftningen var ogenomtänkt och tillkom trots lagrådets allvarliga kritik. Det har också visat sig att den över tid inte fungerat som den var tänkt. Syftet har varit gott, men förutom att den inneburit en långdragen och psykiskt påfrestande process för ungdomarna så blev det dyrt för skattebetalarna. Väldigt dyrt.
Till kostnaden 26 miljarder måste vi lägga ytterligare miljarder för gymnasielagen och de nya prövningar som måste till efter att de, som inte uppfyllt kraven och som fått beslut om utvisning, ansökt om asyl på nytt efter att utvisningsbesluten preskriberats. Eller för att de, före preskriptionen, åberopat nya skäl att få uppehållstillstånd, som inte tidigare prövats. Det har då vanligtvis handlat om att de hävdat att de är homosexuella, har konverterat till kristendomen eller numera är ateister. Av dessa får de flesta avslag på sin ansökan. Tack och lov så upphör denna märkliga särreglering snart…
Nu var det ju också en hel del andra sådana personer, som inte uppgav sig vara minderåriga, som sökte asyl i Sverige under 2016. Det kom att kosta skattebetalarna 50,4 miljarder och var nästan 10 miljarder mer än vad hela rättsväsendet, inklusive polisen kostade och 2 miljarder mer än utgiften för hela försvaret samt samhällets krisberedskap kostade under 2016. Läs Migrationen kostar mer än hela försvaret, SVT den 13 april 2016.
För 2017-2020 beräknades kostnaden för asylområdet till 70 miljarder per år. Magdalena Andersson menade att vi i Sverige ska vara stolta över allt det vi gjorde för att ge skydd åt människor som behöver det. Läs Migration kommer kosta 70 miljarder om året, Aftonbladet den 13 april 2016.
Men det var bara ca 30 procent av dem som sökte asyl som fick bifall på sin ansökan, och så har det sett ut i många år. För 2022 var det cirka 25 procent av de asylsökande som beviljades uppehållstillstånd av skyddsskäl. Då är inte ukrainarna, som beviljats skydd enligt massflyktsdirektivet medräknande, vare sig bland de sökande eller beviljade. Det ska dock betonas att i kostnaderna ingår även ansökningar om medborgarskap, uppehållstillstånd på anknytning och för studier och arbete. Men dessa tillstånd ansöks om när den sökande är kvar i hemlandet, varför vi inte har några kostnader för själva vistelsen i Sverige som ju på grund av de långa handläggningstiderna vid asylansökan är höga.
En stor del av de som fått avslag på sina ansökningar och beslut om utvisning blir dock kvar i Sverige för att de håller sig undan eller döljer sin identitet så att utvisningarna inte går att verkställa. Utvisningsbesluten preskriberas efter fyra år och då ger lagen dem möjlighet att söka asyl på nytt. De ansökningarna brukar resultera i nya utvisningsbeslut. En allt större och större andel gör ett så kallat spårbyte efter avslaget på asylansökan och beviljas så småningom uppehållstillstånd på grund av arbete.
Möjligheten till spårbyte var, när det infördes, tänkt att tillämpas i vissa undantagsfall, men så har det inte blivit utan snarare har asylansökan fungerat som en möjlighet att kringgå regelverket som säger att ”alla uppehållstillstånd som inte rör skyddsskäl ska ansökas om och vara beviljade före inresan i Sverige”. Vad jag förstår har regeringen för avsikt att avskaffa möjligheten till spårbyte, vilket är klokt.
Till de enorma kostnader, som bara handlar om själva prövningen av olika ansökningar, måste vi sedan även lägga de kostnader som migrationen medför, efter att ärenden avgjorts hos Migrationsverket.
Man kan alltså konstatera att det kostar att leka humanitär stormakt och frågan ”Vad fan får jag för pengarna?”, sagt av Leif Östling, tidigare vd på Scania i november 2017, är definitivt relevant. Svaret är: Inte mycket. Är det väl använda pengar som gjorde skillnad för världens flyktingar? Knappast.
Efter att ha arbetat i 20 år på Migrationsverket kan jag inte komma fram till annat än att om vi verkligen vill hjälpa världens flyktingar så är det dags att skrota Genèvekonventionen och den asyllagstiftning som den ligger till grund för. Nuvarande system är skapat i och för en svunnen tid och fungerar inte längre. Asylrätten har förvandlats till en lukrativ affärsverksamhet där flyktingsmugglare, dokumentförfalskare, advokater med flera tjänar massor av pengar. Vi måste börja se nyktert på det hela och inse att våra skattemiljarder faktiskt inte gör någon större skillnad för världens flyktingar.