Det finns många kloka människor, tillika goda skribenter och debattörer, som jag följer och ofta läser vad de publicerar eller lyssnar på vad de säger i olika sammanhang. Inte alltid har jag samma åsikt som de, ibland tillför de nya perspektiv på företeelser, sådana som jag själv inte tänkt på. Men ofta känner jag igen tankegångar jag själv har och inspireras av att känna igen mig i. Jag gör en liten opretentiös serie om sådana personer. Paulina Neuding är nummer 3 i serien, kortfattat presenterad så här:
Paulina Neuding är journalist och även utbildad jurist. Hennes cv är så långt att det skulle krävas ett eget inlägg för det. Men ett litet axplock ur hennes karriär och uppdrag är: chefredaktör för Magasinet Neo och dito hos Kvartal. Europeisk redaktör för den engelskspråkiga nättidskriften Quillette. Ledarskribent på bland andra Upsala Nya Tidning. Såväl tidigare som också nu, efter en tumultartad tid med projektet Bulletin, skribent på Svenska Dagbladets ledarsida. Med mera. Hon skriver oftast om frågor som rör migration, integration och människorätt.
Jag börjar med att citera ur, och länka till, två av Paulina Neudings texter som publicerats denna sommar:
Klicka på textrutan för att läsa texten i Svenska Dagbladet.
Under den gångna mandatperioden har Sverige drabbats av mer än 700 bombdåd och över 1.000 skjutningar. Det grova våldet är så omfattande att rubrikerna är svåra att hålla i sär.
Vissa händelser glömmer vi ändå aldrig.
Två pojkar, torterade i timmar på en kyrkogård i Solna.
En ung polisman, på väg att bli pappa för första gången, mördad i Biskopsgården.
En mamma med sin bebis i famnen, skjuten till döds på en gata i Malmö.
Tolvåriga Adriana.Sverige går igenom en social nedgång av historiska mått.
———-
Kriminaliteten påverkar vardagslivet i det lilla, också i annars välfungerande bostadsområden. Pojkars liv kringskärs av rädsla för något vi kallar ”förnedringsrån”, för att inte tala om vad som har skett med kvinnors och flickors rörelsefrihet.Samtidigt äter sig kriminaliteten in i det offentliga. Skolor har fått stängas på inrådan av Säpo, därför att de drivits av islamister som pumpat ut miljoner kronor i skattepengar ur verksamheten.
Det är svårt att tro att man talar om vad som en gång var ett världens socialt mest stabila och välfungerande länder. Nu tittar omvärlden på Sverige med förfäran.
Och:
Klicka på textrutan för att läsa texten i Svenska Dagbladet.
Nyheten i juli om att slagsmål brutit ut mellan ett femtiotal besökare – män, kvinnor och barn – på ett av Göteborgs mest välbesökta badställen, försvann bland alla andra svarta rubriker den här sommaren innan frågan fick ett svar.
Men masslagsmål över generationsgränserna är, trots allt, inte något vi normalt har förknippat med sommarkvällar på svenska utomhusbad. Ändå, och som så ofta när vi har att göra med våld mellan grupper av människor på offentliga platser, lämnas svenska mediekonsumenter att läsa mellan raderna och dra sina egna slutsatser – välgrundade eller ej.
———-
I juni hamnade ett hundratal gäster i slagsmål på ett bad i Berlin, enligt uppgift efter tjafs om vattenpistoler. En vecka senare fick ett annat bad i Berlin utrymmas när 250 besökare hotade badvakter och polis, som i sin tur tillkallats när en man misshandlat en kvinna i kön till en vattenrutschkana så illa att hon bröt näsbenet. Om man googlar på ”Freibad” och ”Schlägerei”, kan man se kaosartade scener där mängder av män börjar slåss mitt bland solande barnfamiljer. Och vad som tidigare varit trevliga utflyktsmål, är numera platser som måste skyddas av väktare på ett sätt som inte förekommit tidigare.
Paulina Neuding har ett sätt att skriva och uttrycka sig som jag uppskattar och inspireras av och avslutar som vanligt sin artikel rakt, tydligt och befriande ”okrumbuktande”:
Sommarens diskussion om masslagsmålen på tyska utomhusbad påminner om att misslyckad integration är mer än arbetslöshet, mer än språkbrister, och mer än brottsstatistik. Det är utebaden man inte längre har lust att gå till med familjen. Simhallarna, biograferna, torgen. Skolorna man inte väljer åt sina barn, bostadsområdena man undviker om man har råd. Det är svåra frågor, och vi gör klokt i att mycket noga följa den tyska debatten, och tyska myndigheters arbete för att slå vakt om gemensamma miljöer.
Här kan man läsa och lyssna på två av Paulina Neudings texter och en poddmedverkan:
• Efter Köln – vad är kvinnors frihet värd?
Kvartal den 17 mars 2017. Utdrag ur texten:
Sexuellt våld begås i alla samhällen och kulturer. Men massövergreppen i Köln på nyårsafton 2015 är en unik händelse i Europa i fredstid. Även på svenska badhus och musikfestivaler har kvinnor trakasserats sexuellt på ett sätt som inte tidigare förekommit.
Massövergreppen i Köln på nyårsafton 2015 har kringskurit kvinnors frihet enligt hittills okända linjer i Tyskland. Och det kan inte avfärdas som en fråga om överdriven ängslighet eller trygghetsnarkomani, eller, som Aftonbladets Katrine Marçal föreslog i en kommentar, att brott som begås av invandrare betraktas som särskilt allvarliga.
Över 600 kvinnor och barn angreps sexuellt på nyårskvällen och -natten huvudsakligen på den plats som ramas in av centralstationen och domkyrkan i Köln. Över tusen förövare, varav majoriteten aldrig har lagförts för brottet, agerade till stor del samfällt. Det är sannolikt det värsta enskilda brottet mot kvinnor i Europa i fredstid.
• Kvartal. Podd Veckopanelen 16 mars 2019.
Om pressetiken efter fällningen av Aftonbladet, Säpos hotrapport och svenska klassklyftor med Paulina Neuding, Annika Hirvonen och Mikael Odenberg.
Vi ska vara stolta över svensk polis.Svenska Dagbladet den 2 juni 2022. Utdrag ur texten:
Mannen mittemot mig verkade påtänd, eller åtminstone oberäknelig på ett sätt som fick mig att tänka att det kanske var läge att byta plats. Det här tilldrog sig i Stockholms tunnelbana någon gång i mitten på 00-talet, jag var i 25-årsåldern, och visste något om att vara vaksam på knäppgökar.
Jag skulle ha glömt det här för länge sedan om det inte hade varit för mannen som satt i sätet bredvid mig. Han såg ut att vara i pensionsåldern. Polis-pin på kavajslaget. Det var speciellt att se honom läsa av situationen, och börja jobba.
Tillvägagångssättet var subtilt: En något skiftad kroppsvikt. Ett vänligt ”hej” till den till synes påtände mannen mitt emot, och så något i ögonvrån riktat mot mig. Det behövdes inte större åtbörder än så för att förändra stämningen, och markera kontroll på situationen.
Det var en uppvisning i färdigheter som jag antar hade renodlats under ett helt yrkesliv.
Tidigare text i serien Inspirerande skribenter/debattörer”:
• Inspirerande skribenter/debattörer del 1: Josefin Utas.
• Inspirerande skribenter/debattörer del 2: Widar Andersson.