Den här gästbloggningen är skriven av Michael Cronier som delvis jobbar som fotograf, delvis även har jobbat inom vården. Han bor i Karlshamn, Blekinge och är ensamstående pappa till en 13-årig son och har under drygt 20 år studerat psykologi, filosofi samt olika samhällsfenomen främst ur sociologiska och ekonomiska perspektiv.
Var barnet för henne bara en sak?
Min text är en iakttagelse av en vardagshändelse i en vanlig svensk småstad för några dagar sedan. Det är på tal om varför vi svenskar verkar vara så rädda, ängsliga och osäkra inför det mesta i tillvaron. Något som jag tror delvis beror på bl a bristande självkänsla.
När jag häromdagen satt på fiket med några kompisar lade jag märke till en ung mamma som satt en bit ifrån oss. Hon satt även hon och fikade. Hon hade sin ena hand på barnvagnen som hon konstant gungade. I sin andra hand höll hon i en bok som hon läste.
Någon stund senare tittade jag igen; barnet hade börjat skrika. Innan hon tar upp sitt barn lägger hon boken ifrån sej, reser sej och hämtar en barnstol som ställs intill deras bord.
Både förstulet och intresserat tittar jag vidare. Hur ska hon göra nu? Verkar hon vara en varm och älskande mamma eller är hon kanske en distanserad, självupptagen och känslomässigt förkrympt människa.
Ja, jag är medveten om att jag nu grovt förenklar min iakttagelse. Verkligheten är ju naturligtvis inte så svart eller vit.
Nå. i alla fall. Nu sitter hennes barn i barnstolen. Kvinnan matar det mycket lilla barnet med medhavd mat ur en medhavd burk. Det går en liten stund till och plötsligt börjar hennes barn att skrika igen. Matningen verkar nu vara över. Andäktigt tittar jag och undrar om hon nu äntligen ska lyfta upp barnet; det skriker hjärtskärande! Också mina fikavänner har nu börjat titta i samma riktning.
Äntligen böjer hon sej över sitt barn och lyfter upp det ur sin stol. Men istället för att lägga barnet mot sin bröstkorg och med en lugn och kärleksfull blick få det att känna sej älskat, sett och bekräftat håller hon barnet på en halv armlängds avstånd från sin kropp. Därefter lägger hon ner barnet i vagnen igen. Barnet skriker hela tiden och kvinnan samlar stressat ihop sina pinaler från bordet och lämnar lokalen med sitt skrikande barn.
Lite sorgset tänker jag då och då på händelsen och frågorna radar upp sej i mitt huvud. Varför höll hon inte barnet intill sej? Varför tycktes hon inte kunna känna barnets förtvivlan över att inte bli hållen i famnen och bli lugnat? Var barnet för henne bara en sak, en accessoar man har med sej, liksom för att fullständiga bilden av en modern mamma? Varför tycktes hon inte förstå?
Risken med ett sådant handlingsmönster hos föräldrar kan vara att barn växer upp med en stukad eller i värsta fall skadad självkänsla. Och därmed danas ytterligare en rädd medborgare.