En god man skriver följande efter att ha läst texten Aktivistgrupp anser inte att den som har fått avslag på sin asylansökan ska respektera Migrationsverkets och migrationsdomstolars beslut och lämna landet den 9 maj.

Att, till slut, jämföra asylprocesserna för tiotusentals afghaner 2019 som sökt ett bättre liv i Sverige, med de baltiska soldaterna 1946 är bara…det finns inte ord… Detta uttalande lämnas därför okommenterat:

Jag tog mig friheten att kopiera ovanstående ur texten från den 9 maj 2019 (som länkas till ovan). Det är så hemskt så det går inte att förstå hur man tänker när man skriver som aktivisterna gör. Skamlöshet och okunnighet om historien, det är vad aktivisternas uttalande visar. Det är så dumt att det inte går att bemöta. Och sådana här personer ska övriga sansade och något mer pålästa försöka resonera med om det tokiga i att strida för något som egentligen inte är, inte finns.

Stora grupper afghanska unga män som kom under 2015 är inte

–  Flyktingar
–  Ensamma, utan familjer
–  I akut ekonomisk nöd
–  Med automatik djupt religiösa
–  Intresserade av att integreras
–  Intresserade av att assimileras

Vad är det då som intresserar och driver dem hit till detta kalla nordliga land?

Ofta hoppet om ett bättre ekonomiskt liv
Ofta löften om bra arbete, fin bil, eget hus

I vilken ordning och inom vilken tidsperiod dessa löften ska infrias, anges inte. I mina samtal med många av de unga männen framgår att de fått sig förespeglat att det kan gå snabbt, väldigt snabbt att skaffa sig ett bra (ekonomiskt) liv i Sverige.

De har blivit lurade. Så enormt lurade av smugglare, ryktesspridare och godtrogna personer som vill väl men gjort så fel.

Om någon, inklusive våra svenska handhjärte- och fittmösseaktivister, hade haft någon som helst medkänsla med och förståelse för de här männen då skulle de inte ha skrivit eller demonstrerat på det sätt de gjort hittills och fortsätter att göra.

Det luktar egenintresse från aktivisterna. Skaffa jobb eller vettig sysselsättning och låt de unga männen få möjlighet att visa sina kunskaper vid ett återvändande. Aktivisterna beter sig som mödrar som inte kan släppa kontrollen över sina vuxna barn.

Sina barn har man till låns och samma sak gäller för gode män och familjehemsföräldrar som under en tid har ansvar för minderåriga asylsökande. För att stötta och visa en väg som leder framåt. Inte in i garderoben med fullt beroende kopplat till sina hjälpare.

Aktivisterna borde ha tagit det svåra samtalet och berättat hur verkligheten ser ut.

Många människor har arbetat större delen av sitt vuxna liv utan att kunna förvänta sig snabba cash vare sig som ung eller gammal. Några tror att en trisslott förändrar livsbetingelserna helt. Ibland kan det faktiskt hända, men att sätta sitt hopp till en trisslott eller att överge sitt land för att på mycket osäkra grunder söka lyckan i ett okänt land är att utsätta sig för garanterad besvikelse. En besvikelse som måste hanteras genom att man tar konsekvenserna av att man spelat i ett lotteri. Några vinner och lyckas. Många vinner inte och lyckas inte.

Om detta borde vi tala. Om verkligheten. Inte låta oss förledas av många politikers fagra löften som, när det kommer till kritan, inte går att förverkliga för det de sade och lovade var bara politik och retorik och hade inget med verkligheten att göra. Det var önskedrömmar.

De unga personer som kommit hit och fått sina asylskäl prövade och fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd skulle ha behövt då allt stöd och all uppmuntran och hjälp att återvända för att visa sin styrka och kreativitet i hemlandet. Något som kunde bli en ljusning, bli till gagn för det land de kommit från.

 

© denna sajt och textförfattaren.