Klicka på text- och bildrutan för att läsa intervjun i Svenska Dagbladet.
På frågan:
För en utomstående, hur skulle du beskriva den svenska situationen i dag när det gäller integrationen?
svarar han:
Jag skulle säga att den präglas av ängslighet och osäkerhet. En ganska ofta missriktad välvilja och relativt låga förväntningar, det präglar på det stora hela hur Sverige jobbar med integration.
Samma saker sägs om och om och om och om och om igen, år efter år efter år efter år efter år, till slut har till och med svenska medier börjat – notera ”börjat” – förstå att det som människor, som tidigare stämplats med alla tänkbara epitet, redan sagt och skrivit i uppåt två decennier, kanske nog stämmer. Men politikerna tar fortfarande inte till sig det och när inget har hänt på två decennier utan galenskaperna har fått galoppera fritt, så är det nu – oavsett när (om…) det sker – ”för sent att stiga tidigt opp”, som min salig mormor brukade säga.
Det som Hamid Zafar säger nedan är för varje individ som tänker och reflekterar det allra minsta, helt självklara saker:
Skolan spelar en viktig roll för att skapa en stark nationell identitet. Ungdomar som växer upp i starkt segregerade områden, har det gemensamt att de bor med folk från hela världen. Många har upplevt krig. Det är i Sverige du kan hitta en slags gemensam identitet, och skolan har en unik chans att skapa kittet, betona vikten av sammanhållning.
Traditioner som lucia, julavslutningar, midsommarfirande kan bli kulturbärare och kulturöverförare för barnen. Men jag vet också att det har varit en känslig fråga för det svenska samhället. Historiskt har man betonat barnens kulturella skillnader, men inte varit lika glad i att förmedla budskapet att det spelar ingen roll var ni kommer ifrån, men här ska ni kunna känna en samhörighet.
Detta har också många av oss påpekat i åratal, decennier. Men av en fullkomligt outgrundlig anledning så tar svenskarna inte det till sig, de förstår inte, de gör helt fel och de tonar ner – nästan förtalar – sin egen kultur, sina traditioner, sina seder och bruk så att de människor som kommit hit inte har något alls att hålla sig till, inget att integreras i och därmed är det ju nästan omöjligt att ”bli en del av det svenska samhället”.
Det finns medier där enskilda journalister plogat sig fram, sakta men säkert, vägande sina ord på guldvågar, för att få slut på epiteten och etiketterna som klistras på dem som genuint och faktabaserat påpekat det vansinniga i att i Sverige 1) ta in för många människor från för främmande kultur under för kort period och 2) knappt ställa några krav alls på em som kommer och dessutom inte ens ställa krav på något för satt de ska erhålla medborgarskap. Det är och har i decennier varit helt förkastligt och i inget land ser det ut som i Sverige, inget annat land förnekar sin egen kultur, är så kravlöst och aningslöst. Tiotusentals och åter tiotusentals människor befinner sig i landet illegalt och utgör en stor potentiell säkerhetsrisk mot oss alla. Sverige – regeringen, myndigheterna, folket – har ingen aning om hur många de är, vilka de är eller varför de är här. Eller vad de kan ställa till med.
Kravlösheten och passiviteten och ”toleransen” vet inga gränser. Och försätter oss alla i fara.
Tove Lifvendahls intervju med Hamid Zafar i Svenska Dagbladet är utmärkt. Men kommer inte att leda till någon förändring överhuvudtaget, inte ens en krusning på vattenytan. Den kloke och sympatiske Hamid Zafars röst blir en i raden av viktiga röster som hörs, blossar upp och dör och vilkas självklarheter inte når längre än till utmärkelser som ”Årets svensk” eller ”Årets förebild” (som jag också själv utsågs till av Dagen 2006) eller liknande eller liknande. Vad jag menar med det är att ingenting, absolut ingenting, förändras. Det har jag själv sett och erfarit under de över 20 år jag varit genuint intresserad och oroad över samhällsutvecklingen och aktiv i samhällsdebatten.
Svenska Dagbladets ledarsida har alldeles utmärkta, skarpa och välskrivande skribenter som ovannämnda Tove Lifvendahl som är politisk chefredaktör och ansvarig för sidan, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Maria Ludvigsson, Janerik Larsson med flera. Sidan håller hög kvalitet och är mångsidig och – viktigt! – tar också in texter av ibland oväntade, ofta intressanta personer som gästskribenter. Jag kan rekommendera läsning eftersom det garanterat, varje dag, finns åtminstone någon text som kan upplevas som viktig eller upplysande – oavsett vilka politiska eller andra värderingar man har.