Jag hörde ett inslag i Sveriges Radio P1 den 6 februari som handlade om att det är svårt för personer från Syrien, som fått uppehållstillstånd i Sverige, att återförenas med sina familjer här. Det finns tre sätt att se på saken, tänkte jag när jag lyssnade.
1. Att höra den intervjuade Alaa, vars fyraårige son och make är kvar i Syrien medan hon har varit här i två år, var hjärtskärande. Hon har inte sett sin son sedan han var två år och barn utvecklas snabbt, han kunde inte ens prata när hon lämnade Syrien. Som förälder kan vem som helst till 100 % känna med henne, det är svårt att förstå att hon står ut och man skulle bara vilja trolla så att hon kunde krama sin son, hålla honom, se honom, vara med honom nu. Genast.
2. Det är fullt begripligt, oavsett vilka EU-regler om högst 9 månaders väntetid det finns, att det är en total omöjlighet att trolla fram snabba besked vare sig det gäller asylbeslut eller familjeåterföreningar när det kommit över 218.000 människor och sökt asyl här under de tre senaste åren (2015 – 2017).
3. Det är inte Sveriges fel att de flesta länder kräver visum av syrier varvid det blir svårt för dem att ta sig till någon av de svenska ambassader där nödvändiga intervjuer och kontroller kan göras. Anledningen till att den svenska ambassaden i Libanon inte kan/vill/får ta emot syriska anhöriga som vill komma till Sverige framgick inte. Det enda som sades var, genom kabinettssekreteraren vid Utrikesdepartementet, AnnikaSöder:
Vi håller på att gör den utvärderingen och vi har kommit fram till att vi fortfarande behöver mer tid för att göra det här.
Hon syftar på det som står i ett protokoll som beskriver den nya ambassadens uppgifter om att ”en utvärdering ska göras ett år efter regeringsbeslutet den 14 juni 2016”. Någon sådan har dock inte gjorts eftersom öppnandet av ambassaden sägs ha dragit ut på tiden.
I en artikel i Svenska Dagbladet från den 5 januari 2015 – Libanon inför visumkrav för syrier – att:
Libanon inför för första gången krav på visum för syrier, enligt dokument som publicerats på en säkerhetsmyndighets webbplats. Kraven börjar gälla på måndagen, den 5 januari, och följer efter det att över 1 miljon flyktingar från det krigshärjade grannlandet sökt sig över gränsen.
Medborgare i Syrien och Libanon har under decennier kunnat färdas fritt mellan länderna och det här är första gången som Libanon kräver att syrier ansöker om visum.
I oktober sade landets socialminister Rashid Derbas att Libanon ”inte längre officiellt tar emot” syrier på flykt. Däremot skulle undantag kunna göras av ”humanitära skäl”.
Idag finns det en visumregel i Libanon som säger att syrier som har mötestid på en EU-ambassad och kan styrka det, kan beviljas visum för 48 timmar för just det mötet. Så det handlar alltså om att svenska ambassaden i Beirut inte kan ta emot anhöriga till syrier som vill söka intervjuas för att kunna söka uppehållstillstånd som anhöriga till syrier i Sverige för att öppnandet av ambassaden dragit ut på tiden. Men det är ju helt orimligt och låter som ett världsrekord i långsamhet att ambassaden fortfarande inte är öppnad efter drygt 1,5 år!
Regeringen meddelade den 14 juli 2016 bland annat att:
Ambassadetableringen kommer att vara fullt genomförd under nästa år. (2017).
Och utrikesminister Margot Wallström sa:
Med en ambassad i Libanon får vi möjlighet att förbättra förutsättningarna för en aktiv svensk roll i regionen, med fokus på Syrienkrisen. Libanon och Sverige påverkas på olika sätt av konflikten i Syrien och det är därför mycket välkommet att nu ytterligare kunna stärka våra bilaterala relationer.
4. Jag funderar också över om ifall Alaa – och andra i hennes situation – skulle kunna återvända till Syrien där hennes make och son lever sedan hon för två år sedan lämnade landet. Miljoner andra människor bor också kvar i Syrien. Detta sagt utan att jag vet något alls om Alaa personligen var hotad och helt enkelt måste fly för sitt liv och omöjligt kan återvända, medan maken och sonen inte var hotade. Men om hon inte var hotad personligen och hennes make och son bor och lever i Syrien så har hon kanske också valet att återvända. Samtidigt förstår jag att hon – och andra i hennes situation – fått ett nytt liv i Sverige och att hoppet förmodligen hela tiden funnits om att ”snart ska vi återförenas, snart, snart”.
Men ”snart” har blivit till år; hon och andra i hennes situation har inte kunnat föreställa sig att väntan ska bli så lång. Ingen har heller varit tydlig med att det kommer att ta mycket lång tid, trots att ansvariga ju måste ha vetat det; vem som helst kan ju räkna ut att det inte går på ett halvår eller ens ett år när det kom 218.000 asylsökande på tre år och alla deras asylansökningar skulle processas och dessutom, tiotusentals och åter tiotusentals ansökningar om familjeåterförening.
Dessa olika tankar tankar väcktes när jag lyssnade på programmet och på senare uppföljningar av det i P1, Sveriges Radio. Någon entydig och bra lösning på problemet finns, såvitt jag kan se, helt enkelt inte. Men vad som kan göras är att:
– om det inte finns för allmänheten okända hinder så måste man börja ta emot syrier som söker uppehållstillstånd på anknytning på ambassaden i Beirut. Inte för att det är någon universallösning, som en del som man hör i reportagen i radion tycks tro, eftersom det inte går att boka in och hålla hur många ingående intervjuer som helst per dag (snarare väldigt få) och köerna därmed inte minskar i någon snabb takt. Men en viss uppsnabbning av proceduren skulle ändå uppnås.
– Migrationsverket mycket tydligt, och på ett sätt som inte kan missförstås, informerar dem som vill återförenas med sina familjer i Sverige om att väntetiden är just så lång som den är. Och, givetvis, att man på Migrationsverket försöker snabba på att skicka ut de mejl med det dossiernummer som behövs för att man ska kunna boka ett möte på en svensk ambassad.
Komplicerade frågor som berör massor av människor, såväl dem som kommit hit som hela det svenska samhället. Tål att tänkas på ur alla aspekter, inte enbart med hjärta (öven om det känns hårt att en mamma inte kan träffa sin lille son på två år) utan med både hjärta och gärna. Bådadera är lika viktiga och det fingerar inte med enbart det ena eller det andra.