Klicka på textrutan för att komma till artikeln.
Det finns en global jihadistisk rörelse som växt sig allt starkare i Europa, delvis tack vare borttagna gränshinder. Detta har inte skett trots, utan på grund av, vår starka tilltro till kärlekens budskap. Denna naivitet måste få ett slut, annars blir den slutet för oss.
Skriver Erik Torstensson på SVT Opinion.
Det har jag sagt så länge jag kan minnas, men det har aldrig varit accepterat – och är inte det nu heller – att det viktiga är inte att lägga blommor på platser för terrormord, rita hjärtan, skriva lappar och göra picbadges på Facebook utan att i stället (eller ”också”) se till att mycket kraftfulla åtgärder vidtas för att skydda oss alla som vill fortsätta att bo och leva här i fred och frihet.
En viktig sådan åtgärd hade varit det jag skrivit om sedan 2005:
Gör noggranna asylutredningar, alltså mycket noggranna, och se till att varje person som får avslag lämnar landet.
Men det har man inte gjort, i stället har man tillåtit att parallellsamhällen har vuxit fram, befolkade av människor som vi inte har en aning om vilka de är och vad de egentligen gör och planerar. Det bidrar till att Sverige är på mycket god väg att gå förlorat. Det kan man säga emot hur mycket man vill, eller tillskriva mig en ”negativ och pessimistisk syn” på asylinvandringen, men jag ändrar inte åsikt och jag har haft rätt i det mesta jag sagt och påpekat genom åren. Vilket jag innerligt önskar att jag inte hade haft. Erik Torstensson skriver vidare:
Efter att ha studerat organisationer som IS och Al-Qaida ser jag detta naiva kärleksbudskap som ett av våra främsta hinder i kampen mot terrorismen. Många av oss har öppnat våra hjärtan så till den grad att vi inte längre ser verkligheten för vad den är.
Vi förstår inte att vi har verkliga fiender som hatar allt vi står för, vårt kärleksbudskap inkluderat.
Just så. Fast för egen del ändrar jag ordet ”vi” till ”ni” eftersom jag inte på något sätt varit del av dumheten och naiviteten:
Ni förstår inte att ni har verkliga fiender som hatar allt ni står för, ert kärleksbudskap inkluderat.
OBS! Om människor har behov av att manifestera sin sorg genom olika symbolhandlingar så står det dem givetvis fritt. Det är inget fel alls i det. Vad som är fel är att/om det stannar vid det. Vilket det gör i Sverige. Men dessa vansinnesmördare tar ingen hänsyn till gråtande människor vid en vägg full med lappar vid ett varuhus och ett blomsterhav och hälsningar och ord om kärlek och tro och välvilja. Inte för fem öre. De ska inte släppas in i landet. De ska inte tillåtas vara kvar när de radikaliseras och de riktar hat- och hotbudskap mot oss i det här (hittills) fredliga landet. Kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och: action! Anlägg moteld och se till att ha ett kraftfullt försvar – det är det enda, det absolut enda, som kan hjälpa. Möt dem med deras egna metoder i stället för att sjunga We shall overcome. För gör vi det, då vinner de och då dör vi.
Till slut påminner jag om vad Zulmay Afzali, som själv kom som politisk flykting från Afghanistan i slutet av 2010, skrev i sin bok En flykting korsar ditt spår, absolut lika aktuell och läsvärd idag (tips särskilt till politiker och journalister) som när den utkom 2013:
Vilka är dessa fanatiker?
Vilka är dessa radikala och fanatiska extremister? Var kommer de ifrån? Grunden till situationen med radikaliserade muslimer lades på 1980-talet när många länder i Europa beviljade politisk asyl eller tillät inflyttning av hundratals islamistiska fundamentalister, bland dem veteraner från kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen, som utsattes för förföljelse i sina hemländer.
Påverkade av vad man såg som humanitära skäl gjorde länder som Storbritannien, Holland, Tyskland och Sverige det till sin officiella politik att välkomna flyktingar från hela världen. Förblindade av sina goda intentioner att ge alla möjliga individer som sade sig vara utsatta för politisk förföljelse av autokratiska regimer skydd, skiljde de flesta länderna i Europa aldrig riktigt på dem som var i opposition mot diktaturer och ville sprida demokratiska värderingar, och islamistiska fundamentalister med blod på sina händer för att de hade begått ohyggliga terrorbrott i sina hemländer. Som en konsekvens av detta fann en del av världens mest radikala islamister, som väntade på rättegångar i Mellanöstern för sina brott, en fristad men också en bas för sina operationer i Europa.
Många europeiska regeringar trodde att när dessa övertygade islamister väl befann sig i Europa, skulle de upphöra med sina våldsamma aktioner. Européerna trodde också, naivt nog, att när de gav dessa mujahediner asyl så skulle de själva sparas och inte utsättas för deras mordiska vrede. Men alla dessa antaganden har visat sig vara helt felaktiga. I själva verket blev det så, att när de här människorna beviljats asyl och slagit sig ned på europeisk mark, såg de radikala islamisterna till att utnyttja kontinentens frihet och välstånd i sina strävanden att störta regeringar i Mellanöstern. De skaffade vapen och falska dokument till sina grupper som opererade i deras hemländer för pengar de fick i de europeiska asylländerna och som dessa länders skattebetalare bidrog med.
Tyvärr ledde detta till att det blev i Europa som radikala islamister från olika länder samlades, hade sina baser och formade strategier och allianser. Ursprungligen hade de enbart ämnat kämpa mot sekulära regimer i sina egna länder. Men viktiga medlemmar i olika islamistiska terroristgrupperingar drogs till radikala moskéer i Europa och anslöt sig till kollegor som alla omfattade samma salafistiska/wahhabitiska ideologi och delade den gemensamma drömmen om en världsomspännande islamisk stat.
För att läsa mer av Zulmay Afzalis knivskarpa och klarsynta text och också om hur han blev bemött av Migrationsverket när han sökte asyl som ”äkta flykting” och presenterade äkta identitetshandlingar, och om hans åsikter om hur asylutredningar borde genomföras med mera, ladda ner hans bok i eboksformat för 40 kronor, det är den mer än väl värd. Den finns förstås också som pappersbok och går att beställa för 100 kronor plus frakt.
Det är inte fel att lära av andra som vet bättre, bästa politiker, myndighetschefer, journalister och allmänhet! Tvärtom.