EU-domstolen har i en dom den 7 mars 2017 slagit fast att EU-länderna inte är skyldiga att bevilja ”humanitära visum” för människor som vill komma till EU för att söka asyl.

Ur domen:

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Klagandena i det nationella målet, ett gift par och deras tre minderåriga barn, är syriska medborgare och bor i Aleppo (Syrien). Den 12 oktober 2016 ansökte de, enligt artikel 25.1 a i viseringskodexen, om visering med territoriellt begränsad giltighet vid Belgiens ambassad i Beirut (Libanon). Dagen därpå återvände de till Syrien.

Till stöd för sina ansökningar förklarade klagandena att syftet med viseringarna var att de skulle kunna lämna den belägrade staden Aleppo för att söka asyl i Belgien. En av klagandena i det nationella målet uppgav bland annat att han hade bortförts av en terroristgrupp, misshandlats och torterats innan han slutligen släpptes mot lösen. Klagandena framhöll särskilt den prekära säkerhetssituationen i Syrien i allmänhet, och i Aleppo i synnerhet. De angav också att de var av kristen ortodox trosuppfattning, och därför riskerade att utsättas för förföljelser på grund av sin religiösa åskådning. De kunde inte heller bli registrerade som flyktingar i något av grannländerna bland annat på grund av att gränsen mellan Libanon och Syrien hade stängts.

Office des étrangers (Migrationsmyndigheten, Belgien) avslog ansökningarna genom beslut av den 18 oktober 2016, vilka klagandena underrättades om den 25 oktober 2016. Som skäl för sina beslut angav Migrationsmyndigheten bland annat att klagandena hade för avsikt att vistas längre än 90 dagar i Belgien och att artikel 3 i Europakonventionen inte innebär att de stater som är anslutna till konventionen är skyldiga att på sitt territorium släppa in ”personer som befinner sig i en katastrofsituation” samt att belgiska beskickningar inte utgör en myndighet där en utlänning kan lämna en asylansökan. Om inresevisering utfärdades till klagandena för att de skulle kunna lämna in en asylansökan i Belgien, skulle det enligt Migrationsmyndigheten vara likställt med att tillåta dem att lämna in en sådan ansökan vid en beskickning.

Det handlade således om en syrisk familj bestående av fem personer som inte avsåg att besöka Belgien  vilket viseringar är till för: besök – utan hade för avsikt att stanna i landet permanent. Förfarandet när man vill flytta till ett land eller söka asyl i ett land är ett helt annat än när man önskar besöka landet. Inget land är skyldigt, vare sig enligt artikel 3 i Europakonventionen eller enligt artikel 33 i Genèvekonventionen, att ge en tredjelandsmedborgare tillträde till sitt territorium, och det var också vad belgiska staten hävdade.

EU-domstolens beslut lyder som följer:

Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013 ska tolkas så, att en ansökan om visering med territoriellt begränsad giltighet som lämnas in av en tredjelandsmedborgare av humanitära skäl på grundval av artikel 25 i nämnda kodex, vid destinationsmedlemsstatens beskickning belägen på ett tredjelands territorium, i syfte att vid ankomsten till den medlemsstaten lämna in en ansökan om internationellt skydd och att därefter vistas längre än 90 dagar under en 180-dagarsperiod i den medlemsstaten inte regleras av nämnda kodex utan, på unionsrättens nuvarande stadium, endast av nationell rätt.

Här framgår alltså att visering inte kan ges för den som vill söka asyl i ett land eftersom visering avser ett tillfälligt besök om högst 90 dagar och inte kan användas av den som vill invandra till, eller söka skydd i, ett annat land.

Domen kan läsas här, på svenska.