I ett tidigare inlägg tog jag upp Migrationsverkets och mediernas missvisande användning av begreppet ”ensamkommande flyktingbarn”. Här är fakta:
År 2006 sökte 820 barn och ungdomar, som inte hade fyllt 18 år när de anlände, asyl i Sverige. 551 av dem var 16-17 år gamla och 210 var 13-15 år. 59 var yngre än 13 år.
Under januari och februari i år har 242 barn och ungdomar, som inte hade fyllt 18 år när de anlände, sökt asyl i Sverige. 164 av dem är 16-17 år gamla och 59 är 13-15 år. 19 var yngre än 13 år.
Många av de 551 16-17-åringar som kom förra året har hunnit fylla 18 år och är inte längre ”barn”. De 17-åringar som kommit i år fyller också 18 inom mindre än ett år. Dessutom kan en del av dem som sagt sig vara 17 år de facto redan vara både 18, 19 år gamla (eller äldre) vilket ibland upptäcks under asylprocessens gång.
Det kan knappast vara rimligt att man behandlar alla dessa unga män som ”barn”! Snarare bör de behandlas som just unga män (som i sina hemländer betraktas som vuxna även om de inte gör det här) och man bör ha i åtanke att så snart de har fått uppehållstillstånd så ansöker deras föräldrar och syskon under 18 år om att få förenas med dem i Sverige. Det gäller således att se verkligheten när man planerar och den är att 551 unga män behöver någonstans att bo tills deras familjer anländer och då behöver hela familjen någonstans att bo. Att tänka i kortsiktiga ”ensamkommande barn”-banor för 16-17-åringar är inte särskilt smart…