Lars Åberg skriver glasklart och utan hummanden eller ängsliga blickar åt något håll om läget, sådant det är i den verkliga, fysiska verkligheten.
Ur texten, om läget i det forna Sverige, numera det geografiska området beläget mellan Norge och Finland, som ministrarna i regeringen inte förstår:
Klicka på textrutan för att läsa hela artikeln i Göteborgs-Posten.
Sverige är förvandlat, och det har gått snabbt och utan sedvanligt remissförfarande eller transparent konsekvensanalys. I praktiken har parallella samhällen fått växa fram utan att någon satt käppar i hjulen.
Svenska ministrar reagerar mycket snabbare på utländska kommentarer om Sverige än på faktiska missförhållanden här i landet. Deras stingslighet ligger i linje med det allmänna samtalsklimat, som har nätet som sitt obetänksamma slukhål och ytligheten som sitt signum. År ut och år in käbblas det om bilden av verkligheten medan de reella förhållandena, i samhället, bland människorna, lämnas därhän. Det är svårt att skönja en enda verklighetsförankrad samhällspolitisk idé om hur vårt land borde eller skulle kunna se ut om fem eller femton eller tjugofem år.
Kommentar: I inget normalt, civiliserat, demokratiskt västland har man så oförblommerat begåvningssviktande politiska ”företrädare” (ja, det behövs citattecken runt ordet numera) som i Sverige. Människor med politisk makt på den så kallade högersidan liksom på den så kallade vänstersidan (och även mittemellan), har med skygglappar och öronproppar under decennier monterat ner det viktigaste i en nation: tillit människor emellan och det självklara som borde råda: att makten alltid arbetar för folkets bästa, en gemensam grund (”värdegrund” är för mig ett tomt pk-ord) att förhålla sig till som gäller alla i landet samt kunskap och känsla för landets och folkets historia.
Vad kan folket göra när dess ”företrädare” (ja, det behövs citattecken runt ordet numera) beter sig nästintill imbecillt och även gör sig omöjliga i andra, civiliserade länder? När de jagar egen personlig makt med huvudena ovanför molnen och pressar svenska folket till det yttersta? Det är ju det – folket – som blir lidande av det vansinne som sent-på-nätterna-twittrande, barnsligt omogna ministrar administrerar. Eller rättare sagt: icke administrerar.
Ödesfrågan är:
Vad kan svenska folket göra för att få slut på galenskaperna?
Om det inte redan för sent. Om de inte redan har förstört landet. För gott.
Avslutningsvis ytterligare ett litet citat till ur Lars Åbergs text:
Det är bara att inse: Sverige är svårt segregerat och det hjälper inte att vi upprepar ordet integration tills våra ansikten blir blåa eller röda så länge inte några ordentliga initiativ tas för att bryta den här utvecklingen mot ökad separatism och splittring. Friskolesystemet skyddas och bidragsenklaverna förses med nya projekt. För närvarande existerar inte någon integrationspolitik och det är fullt möjligt att hela den tanken är illusorisk.
När vi säger att invandrare ska inkluderas kan vi inte längre förklara vad det betyder. I stället har det svenska systemet i tilltagande utsträckning kommit att inkluderas i ett mer kaotiskt globalt sammanhang.
Slutkommentar: Håll ögonen öppna för barnsliga, sena kvällsliga ministertweets som reaktion på den här artikeln.
© denna sajt.