Under rubriken Att rekrytera en regering skriver Patrik Engellau på Det Goda Samhället den 6 mars bland annat:
En sak som slagit mig med särskild kraft efter det senaste amerikanska presidentvalet är att presidenten, kanske Trump mer än hans mer partinära företrädare, har i det närmaste total frihet att välja sina regeringsmedlemmar och andra medarbetare (förutsatt kongressens godkännande, förstås). Han måste inte plocka dem bland politiker utan kan engagera vilka kompetenta människor som helst.
Liknande tankegångar har jag haft och även ibland fört fram under ett antal år då det tett sig allt mer uppenbart att kompetensen och förmågan sjunkit i de svenska regeringarna. Medan de samtidigt svällt över alla brädder och regerandet skett i enlighet med ”ju fler kockar, desto sämre soppa”. En tjänstemannaregering, har jag tänkt. En regering sammansatt av kunniga, kompetenta, engagerade människor som inte är partipolitiskt enögda utan vill och förmår att arbeta – regera – för landets och folkets bästa.
Patrik Engellau skriver om hur den svenska ordningen innebär att bara en viss typ av människa, nämligen yrkespolitiker, kan bli aktuell att sitta i regeringen. Och fortsätter:
Det finns hedervärda och dugande individer i denna krets, men de flesta är märkta av sin bakgrund exempelvis på så sätt att de har svårt att skilja på verkligheten och sin hemmasnickrade och oftast ideologiskt vinklade bild av verkligheten. De har nästan aldrig erfarenhet av annat än anslagsfinansierade miljöer där svaret på alla frågor är större anslag. Det gör dem illa skickade att hantera samhällsproblem som kräver andra slags lösningar.
Här slås huvudet på alla tänkbara spikar. Dock, som han själv skriver om den i Sverige utopiska tanken att regeringsmedlemmar ska kunna rekryteras bland dugliga medborgare, i slutet av sin text;
Men så kommer det alltså inte att bli.
Makthungern hos människor, som kanske inte alltid skulle kunna ta sig så väldigt långt på andra områden i samhället, är för stor. Och megalomanin i form av en grundmurad tro på att man faktiskt klarar av något man inte klarar av. Att tänka nytt och annorlunda och inse sina egna begränsningar finns förstås inte i sådana människors sinnevärldar. Så Patrik Engellaus slutkläm vad gäller chansen att man i Sverige skulle kunna få se en verkligt kompetent och engagerad regering som ser till helheten och långsiktigheten och förmår agera därefter är, sorgligt men sant, helt korrekt.
Notera skillnaden i valet av ord i meningarna:
”I regeringen sitter representanter för…”
och
”I regeringen sitter representanter från…”
Var och en får tänka själv varför olika ord använts och på vilket sätt det visar att det finns en stor skillnad i tankesätt och därmed regerande mellan våra två länder.