I min kolumn i Svenska Dagbladet den 27 oktober skriver jag under rubriken Sverige får faktiskt skylla sig självt om Mauricio Rojas och att han lämnar Sverige.

Den 9 juli 2002 skrev  Mauricio Rojas och jag tillsammans en artikel på DN Debatt. Den hade rubriken S är ett främlingsfientligt parti. Vi skrev bland annat:

Svensk socialdemokrati uppfyller i dag de fyra objektiva kriterier som kännetecknar ett invandrar- och främlingsfientligt parti, nämligen viljan att:
– minimera flyktinginvandringen
– inte acceptera arbetskraftsinvandring
– driva en nationalistisk integrationslinje
– göra livet svårt för invandrare och flyktingar som redan finns i landet.

Mycket har förstås hänt sedan juli 2002 och både attityder (hos s och andra) och lagar har förändrats. Jag tror att främst Mauricio Rojas – men i viss mån också min egen – ihärdiga medverkan i debatten i asyl-, invandrings- och integrationsfrågor kan ha haft en viss betydelse för detta. När jag började skriva om asylsökande och hur de hade det och i september 1996 inledde den nästan tio år långa kampen för en nedläggning av Utlänningsnämnden till förmån för en förvaltningsdomstol, var det få svenska medier som visste någonting om de här frågorna. Och inte var de särskilt intresserade heller, trots att asylinvandringen var – och är – det förmodligen mest omvälvande som någonsin genom historien hänt Sverige!

Den 13 december 2005, 3,5 år senare, skrev jag en artikel som av tidningen gavs rubriken Rojas har rätt om invandrarna. Jag skrev bland annat:

Jag håller med Mauricio Rojas när han säger att vi måste ha en öppen och seriös debatt, ”som verkligen kan hjälpa oss att ta itu med företeelser som inte bara skadar de direkta brottsoffren utan hela samhällsklimatet och inte minst den allmänna uppfattningen om de personer som kommit till Sverige från alla världens hörn”. Varken strutsmentaliteten eller ”fingret i luften”-varianten är bra. Vi ska föra en förbehållslös diskussion om brottsligheten i Sverige och sakligt ta i beaktande vad statliga Brå (Brottsförebyggande rådet) kommit fram till i sin rapport.

Ständigt talade och skrev Mauricio Rojas om de här viktiga frågorna. Rakt och tydligt och utan att hålla ett blött pekfinger i luften för att känna efter varifrån den mest politiskt korrekta vinden blåste. Att bete sig på det sättet gör man inte ostraffat i det enögda, ensidiga Sverige (hur ”mångkulturellt” det än blir) – att säga saker som inte sanktionerats av de tongivande i samhället, att vara rak och ta fram fakta som någon kan uppleva som obehagliga eller jobbiga, det blir man inte populär på.

Mauricio Rojas, mer än många andra, fick känna av  vad som hände den som inte följde den svenska konformismens oskrivna lagar…

I Sverige är konsensus ett av de viktigaste orden. Sticker man upp eller ut, omfattar man inte det som anses falla inom ramen för ”konsensus”, d.v.s. vad man ska tycka och tänka, så får man veta att man lever. Eller att man ska dö. Jag har fått mina slängar genom åren, men Mauricio Rojas har med stor sannolikhet utsatts för hundrafalt värre påhopp och hot. För att han har uttryckt sina åsikter i yttrandefrihetens Sverige!

Jag hoppas att Mauricio Rojas och hans familj får ett riktigt gott liv i Spanien! Kom aldrig tillbaka hit, Mauricio! Det vore att kasta pärlor för svin.