Apropå texten Dödshot riktas mot personalen skriver en migga:
Hot finns
Det har alltid funnits hot mot myndigheten. Men när jag började i det här gebitet var hoten på den nivån att man kunde ruska dem av sig och berätta om dem som lustiga episoder. När hoten var helt malplacerade alltså. En annan form av hot som inte varit – eller är – särskilt lustiga är hoten från asylsökande om självstympning. Dels för att det gäller en person som faktiskt kan ta sig till att göra sig själv och samtidigt andra illa – och dels för att det finns en tråkig underton av utpressning. Hot om självstympning ska ur den berördes synvinkel helst leda till att Migrationsverket gör något åt det. Och detta ”göra något åt det” är att bevilja PUT.
Och sedan känns det lite övermaga att slå på trumman för hot mot den egna arbetsplatsen när andra myndigheter som delar ut ersättningar och bidrag – Försäkringskassan och socialförvaltningarna för att nämna de närmast berörda – också har hotbilder i ökande antal mot personalen. De är väl också värda något, eller hur?
Fast nu är det varken lustigt eller tragiskt längre. Hoten som har uppmärksammats kommer inte längre enbart från sökande utan också från grupper som tydligen gett sig själva rätten att göra lite vad som helst.
Och det är självklart för jävligt att ingen velat ta i det här tidigare. Om det berör en tidningsredaktion, ett polishus, en domstol eller en politiker så blir reaktionerna självklara och snabba. Så sker däremot inte när det gäller ”vanliga myndigheter”. Under de senaste fem åren kan jag dra mig till minnes
– en gisslantagning med vapen i arbetslokalen (utförd av en asylsökande)
– en grov misshandel mot en kollega (utförd av okända)
– mordbrand mot arbetslokalen (utförd av okända)
– fritagningar med vapen (utförda av okända)
– ett skriftligt dödshot (från okända), där det gick att förstå från vilken krets hotet kom och det var riktat mot en namngiven kollega
– en hotfull besökare som skrämde en gravid kollega till tårar (en asylsökande).De två sistnämnda fallen gjorde mig mest förbannad. Därför att chefen i fallet med det skriftliga dödshotet inte ville polisanmäla förrän facket la sig i saken. Och för att chefen i det andra fallet till en början försökte tona ner saken. Ur hans synvinkel – han är själv från ett land som har hög asylinströmning i Sverige – så var det tydligen mest synd om hotaren. Inte den gravida kollegan som hade fått ångesttankar om missfall…
Jag har många kollegor som har hemliga telefonnummer. Så var det inte för ett decennium sedan.
Kommentar: Migrationsministern skriver endast om vandalisering och dödshot från vänsterextremistiskt håll. Men läser vad man miggan säger så stämmer det inte. Återigen har halva sanningen utelämnats. Varför? För att allmänheten inte tål den? Vem har bestämt att det är så och vad är det för mening med att man ska berätta halva sanningen och undanhålla resten? Hot och trakasserier och vandalisering är lika vidrigt från vilket håll det än kommer och inga förövare ska ”skyddas” genom att de inte ens nämns.