…och mardrömmen fortsätter
Den 13 mars skrev jag på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige, om Helena som bott i Sverige i snart fem år, är lokalanställd på Finlands ambassad och inte får folkbokföra sig här, medan övriga lokalt anställda har fått göra det. Helena ser det som att hon särbehandlas negativt för att hon hade ordnat med sin anställning innan hon flyttade till Sverige. Hade hon flyttat hit utan att ha ett arbete – eller inte talat om att hon hade ett – så hade hon blivit folkbokförd.
Det visar sig att det också finns andra som behandlas lika styvmoderligt vad gäller folkbokföring i Sverige. Det kom ett brev från en svensk som föddes, växte upp och bodde i Sverige i 30 år, utbildade sig till civilingenjör och jobbade här som sådan i sex år innan han flyttade till USA:
Jag lämnade Sverige före år 2001 och förlorade då automatiskt mitt medborgarskap. När jag flyttade tillbaka hade jag fått jobb, vilket var mitt misstag, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet. Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring, men mina skattepengar tog de, vad hände med dem?
Han berättar vidare om två andra fall som han känner till:
En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.
Ett par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år, som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu får hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Det är tragiskt för både henne och hennes familj.
Mannen konstaterar också att utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka, samt reflekterar om ifall den återflyttade Ingvar Kamprad hade svårigheter med folkbokföringen, han också.
Brevet från Finlands ambassad till Skatteverket om Helenas fall, som det tog det statliga verket fem månader att besvara, innehåller bland annat följande två meningar:
Den situation som Helena Sophie Andersson befinner sig i är beklaglig och Skatteverket är väl införstått med att det kan innebära praktiska svårigheter att bo i Sverige utan att vara folkbokförd. Skatteverket har däremot ingen möjlighet att ta hänsyn till detta när myndigheten fattar beslut i folkbokförinqsärenden.
Ett riktigt snömossvar utan tillstymmelse till vilja att rätta till något som knappast varit lagstiftarens intention med lagen: att en nordisk medborgare med arbete och ordnade förhållanden skulle bli drabbad på detta sätt. Att Skatteverket i slutet av sitt brev ber om ursäkt för att det gett Helena fel information i samband med att hon anmälde flyttning till Sverige, hjälper heller inte Helena.
Skatteverket hade kunnat ta hänsyn till vetskapen – lätt kontrollerad! – om att övriga lokalanställda på Finlands ambassad getts rätt att folkbokföra sig i Sverige. Verket hade helt säkert, utan att drabbas av repressalier eller näpsning någonstans ifrån, kunnat fatta ett nytt beslut grundat på att alla ska behandlas lika och om övriga i samma situation som Helena behandlats välvilligt (!) så kan Skatteverket välja att tillämpa samma synsätt också vad gäller Helena.
En förändrad syn på – och därmed förändrade regler – folkbokföringsrätt för svenskar och före detta svenska medborgare som flyttar tillbaka till Sverige bör också – skyndsamt (vad nu det innebär numera…) – införas.