Läs först Besök i Skåne på två sinsemellan mycket olika boenden och Blinkarp lilla stjärna där. Del 1.
Vi hade pratat i en timme med den grupp syrier (på bilden tre av ett tiotal) som hade samlats när vi kom till Blinkarp. Klockan 13 serverades lunch och några av dem, som av olika anledningar inte fastade släntrade iväg till den ytterst påvert och oinspirerat möblerade matsalen. Det var ett ganska litet avlångt rum med bord och bänkar och längst fram stod de två Attendo-anställda och slevade upp mat (det verkade vara ris blandat med kycklingbitar) från stora plåtfat. Maten levereras med bil från någon cateringfirma i Malmö (sex miljövänliga mil…) varje dag och den mat som låg på syriernas tallrikar såg inte på något sätt lockande ut. De fick inte ens ta mat själva, utan den lades alltså upp av Attendos personal. Detta jämförde några av männen med hur det var på ett annat, icke-Attendoboende, där det var ljust och trevligt i matsalen och det dukades upp buffé så att alla fick ta så lite eller så mycket mat de ville ha.
Så här står det i Migrationsverkets kravspecifikation för vad som ska serveras och finnas på ett anläggningsboende för asylsökande under rubriken ”Boendeform 2: Anläggning som inte möjliggör självhushåll och där kosten ingår”:
Här bör påpekas att även om de vi träffade inte tyckte att maten var någon direkt kulinarisk upplevelse, så klagade de inte på annat än att den var så trist. De var tacksamma över det mottagande de fått i Sverige och tyckte, framgick det, att Sverige faktiskt är för generöst. Mer om det i nästa del i den här lilla rapportserien. Männen hade dock gärna sett att maten hade tillagats på plats och tyckte också att när över 100 personer ska äta så är det för lite med två anställda som lägger upp mat och det kan man ju inte annat än hålla med om. Och det är inte de anställdas fel, det är Attendos, som inte organiserar det hela på ett bättre sätt och som inte har personal så att det räcker. Nog kan man tycka att den vinst som Attendo gör av våra skattepengar för att driva boendena, skulle räcka till att göra måltiderna lite trivsammare och mer välsmakande och det kunde finnas tillräckligt med personal.
Medan männen åt gick vi en promenad i omgivningarna och kunde konstatera att det inte fanns någonting alls att göra i omgivningarna. Vi ville prata med några grannar och höra hur mycket kontakt de har med boendet och vad de tycker. men vi såg inte till några människor alls. Vi gick till ett av husen, som låg vackert i en lummig trädgård. Gunnar stegade upp för den lilla trappan och knackade på och vi väntade ett bra tag, men ingen var hemma. Samma sak med de övriga få husen, inte en människa syntes till.
Hur Attendo uppfyller Migrationsverkets krav på aktiviteter och kontakt med samhället, inskrivet i verkets kravspecifikation, är svårt att veta. Mer om bland annat detta i Blinkarp lilla stjärna där. Del 3.
OBS! Alla fotografier tagna och publicerade med tillstånd av de män vi träffade. Alla namn som nämns är autentiska och alla har gett tillstånd till att de anges. ”We are in Sweden now, we are not afraid”, sa de. Skön inställning, men den kommer de att få revidera så småningom…
© denna blogg. Vi ev kort utdrag ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.