Under rubriken Bilden av skolan har blivit missvisande skriver Torbjörn Sjöström, vd på analys- och konsultföretaget Novus, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 4 februari bland annat:
En majoritet av föräldrar med barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas. Det borde ge en mer rättvisande bild av skolan än en internationell studie och enskilda missförhållanden. En klar majoritet, 70 procent, av föräldrarna anser att deras barn får den kunskap som de förväntar sig. Endast 11 procent svarade att förväntningarna uppfylldes till mycket eller ganska låg grad.
Att en majoritet av svenska föräldrar med barn i grundskolan anser att deras barn lär sig det som kan förväntas kan väl knappast vara av någon reell betydelse, särskilt inte med tanke på att dessa föräldrar ju faktiskt ofta själva gått just i den, med internationella mått mätt, dåliga svenska skolan… På vilket sätt kan han då tycka att deras åsikter vad gäller utbildning och om vad man behöver kunna för att klara sig i arbetslivet och i världen har någon relevans? I Sverige kan man klara sig med svaga kunskaper och med ofta obefintlig allmänbildning och vetskap om omvärlden, det ser vi exempel på varje dag. Men så fort man tar ett steg utanför Sveriges gränser är kraven andra och där ligger personer som gått i skola i Sverige generellt sett ofta efter och anses ha examina som inte har någon högre status och relevans.
I OP-ED-artikeln i Svenska Dagbladet den 5 februari med rubriken Vinnande koncept på nära håll, skriver minoritetssamordnaren, folkhögskoleläraren och översättare Marjaana Lehmonen Nilsson om ett antal i Sverige befintliga skolor där Novus eller något annat liknande företag knappast skulle hitta föräldrar som skulle säga att de ”anser att deras barn lär sig det som kan förväntas” om deras barn gick i svensk skola! Det handlar alltså om föräldrar vilkas barn går i sverigefinska skolor och artikelförfattaren påpekar:
I Sverige finns väl fungerande grundskolor där så gott som alla elever når gymnasiekompetens. Undervisningsgrupperna är små, lärarna är välutbildade och engagerade. En del av dem har fått sin utbildning i ett land där inte ens 10 procent av dem som söker sig till lärarhögskolan kommer in. Dessutom har de genomgått lämplighetstester. De har alltså verkligen velat bli lärare och befunnits lämpliga. Det här antagningsförfarandet bidrar till att man i lärarutbildningen får in personer som har den naturliga auktoritet som behövs för att åstadkomma arbetsro i klassrummet.
Ett stort misstag som länge gjorts på skolområdet i Sverige är att man nöjt sig med medelmåttighet och till och med accepterat undermålighet. Man nöjer sig med sakernas tillstånd (i decennier…) i stället för att skruva upp kraven på både lärare och elever och säga:
”Våra unga kommer inte att kunna hävda sig i konkurrens med resten av världen om vi inte ser till att de får en betydligt bättre utbildning än de får idag. Och betydligt bättre lärarutbildning så att lärarna har kunskaper och kompetens att utbilda våra barn och unga”.
Man kan börja med att studera de sju sverigefinska grundskolorna som finns i Sverige.