Läs först del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6 och del 7 i historien om Adil, den oskyldige uiguren, som satt fyra år i en bur i Guantánamo och som svenska myndighetsföreträdare behandlar respektlöst genom att inte ens bemöda sig om att ta ordentlig del av alla handlingar i hans unika ärende. Under Info om uigurerna från Guantánamo högst upp samlar jag länkar till artiklar och program m.m. som handlar om honom och de andra uigurerna som satt oskyldigt fängslade i Guantánamo. Och här kan man läsa min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 7 juli: Dumpad i Albanien efter Guantánamo.
Advokat Sten De Geer har nu lämnat in ett yttrande till Migrationsdomstolen gällande Adil Hakimjan. I det står bland annat följande att läsa:
Det är ju alldeles uppenbart att Migrationsverket inte ” har berett ärendet med yttersta omsorg.” Tvärtom har verket av slarv gjort sig skyldigt till flera grova misstag.
Dessutom berättas i yttrandet till Migrationsdomstolen om det tvång som Adil Hakimjan utsattes för vid ankomsten till Tirana och som visar att det inte är hans val att söka asyl i just Albanien. Det är viktigt att också hela tiden komma ihåg att Adil inte är skyldig till någonting annat än att ha råkat vara på fel plats vid fel tillfälle – t.o.m. amerikanerna som låste in honom i åratal i Guntánamo har erkänt det…
Det kan tilläggas att Adil Hakimjan och de fyra andra uighurerna under flygningen från Guantánamo till Tirana varit försedda med handfängsel. När de landat i Tirana byttas handfängslen av metall ut mot handfängsel av plast. De fem uighurerna fördes omedelbart in i ett kontorsrum i terminalbyggnaden. Där befriades de från handfängslen och förelades att underteckna en asylansökan vilket de gjorde. Detta var en uppenbar tvångssituation, alternativet var ett återförande till fortsatt frihetsberövande på Guantánamo.
© Merit Wager