Birgitta
Foto: Merit Wager
Här följer resebrev nr 5 (för att läsa del 1, 2, 3 och 4: scrolla neråt!) från Birgitta, beslutsfattare på Migrationsverket, som tillsammans med några andra personer (en del arbetar också på Migrationsverket) ca två gånger om året reser runt i Mellanöstern för att inhämta kunskap om de länder där många asylsökande kommer ifrån. Hon och de andra gör det helt på egen tid och för egna pengar.
Resan tillbaka från Syrien till Libanon startade på taxistationen i Damaskus med ett storgräl och med smockan hängande i luften. Chaufförerna slogs om de fåtal kunder som ville resa till Beirut. Efter 1 1/2 timme startade taxiresan i en gul, gammal och trasig Cheva från 60-talet. Här skulle Svensk Bilprovning ha mycket att frossa i!
Färden gick i 125 km upp och ner över berg och dal. Särskilt Bekaadalen är vacker att skåda. Vi var tvungna att köra in på den gamla vägen till Beirut på grund av att en bro var sönderbombad av Israel under senaste kriget.
Väl framme i Beirut tog vi på oss joggingskorna och joggade längs Kornichen. Där kan man skåda alla sorters joggingstilar och klädstilar, med eller utan mobiltelefon. Många kvinnor joggar iförda sjalar som täcker hela håret.
Senare under dagen promenerade vi till flyktinglägret Shatila (vi berättar mer senare) I grannkvarteret till Shatila bor libaneser, romer, syrier m.fl. i skjul av pappkartonger och korrugerad plåt. Det stinker av sopor och avloppsvatten. Vem bryr sig om dessa människor? Inte är det de som bor i en 3 miljoner dollars lägenheter, kör omkring i en Hummer och sitter på restauranger down town! Ingen tycks bry sig om de mest utsatta människorna här.